UTGS Long Trail

Det är ingen hemlighet att jag länge velat springa något av de häftiga och vackra loppen i västra USA. Californien, Utah, Arizona, New Mexico bjuder på, enligt mitt tycke, de vackraste landskapen på den andra sidan pölen. När man ändå är där vill man ju i alla fall få valuta för pengarna och få in ett par lopp eller trails på den korta tiden. Problemet är att det är jättedyrt att åka dit, det är stora avstånd att resa och går enkelt på 20-30 000 för en tvåveckorsresa. Det är pengar jag inte har eller kommer att kunna lägga på en resa inom den närmsta framtiden.

Utah?

Och så plötsligt händer det...! Man hittar exakt samma landskap, fast bara tre timmars flygresa hemifrån och för en bråkdel av vad det skulle kosta att resa till USA enbart för att springa i berg.

I norra Spanien, i gränslandet mellan Pyrenéerna och höglandet söder om de höga bergen, ligger bergskedjan la Sierra de Guara och ravinen Barranco de Somontano. Det här är Spaniens främsta område för den lite udda sporten canyoning, dvs att ta sig fram i raviner och floddalar med klätterutrustning. Området är även känt för sina viner och för sin mat. Berg, god mat och gott vin tillsammans borgar ju alltid för en kanonsemester, så i början av oktober åker jag dit, för att äta och dricka gott och för att springa några av de ruffigaste bergen och stigarna jag sett.

Loppet heter Ultra Trail Guara Somontano och för min del kommer det bli 50 km ren stiglöpning (+/- 2200 m), så gott som ingen asfalt. Man kan även välja på 98 km och 37 km (5900 respektive 1900 positiva höjdmeter). 50 km har inte arrangerats förut så det blir en helt ny bana, vilket kommer bli spännande!

Jag hade egentligen helt andra planer för hösten, men när jag hittade den här pärlan ändrade jag alla planerna, det här måste bara göras! Att jag ändrade mig beror egentligen på två saker, först och främst den helt fantastiska naturen och geologin, kolla bara på bilderna nedan! Grand Canyon och Moab i en märklig blandning. Och nummer två, arrangörens inställning är helt i min smak. Det här är ett lopp för de som i första hand är ute efter naturupplevelser (utmaningen får man ju på köpet), killarna som anordnar det hela vill att man tar tid på sig och njuter av turen oavsett om man tar sig runt på 6 timmar eller 12 (fast det är klart, jag vill gärna vara i mål innan det blir alldeles nattasvart, det är trots allt oktober). Tidsgränserna för 37 och 50 km är satta för att man ska kunna ta sig runt i en OK takt.

Bilderna nedan från google earth.

Staden Alquézar där loppet börjar och slutar. Hotellet ligger till
vänster i bilden och har utsikt över hela dalen nedanför.

Stigarna följer en floddal norrut längs östra sidan och sedan 

längs den västra söderut. AV=vätskestation.

Från just det här loppet har jag faktiskt inte hittat så många videor, men ett par stycken finns det så klart. Först den officiella från 2011.


Trailer UTGS from Ivan Talavera on Vimeo.

Den andra visar mer av hur banan ser ut, det ser ut att vara ett par flodövergångar där man får vada, långa partier där man springer på gångar som hänger ut från bergssidorna och, naturligtvis, massor med höjdmeter och klättringar!

Det här kan faktiskt bli en av årets super-tvättäkta höjdare!!

Eiger och framtiden

Det stora Målet med Eiger Ultra var att ta mig i mål och på så sätt ta en poäng att använda till en eventuell start i CCC 2014. För att kunna anmäla sig till det loppet krävs att man har två poäng från ett eller flera kvalificeringslopp och har lite tur med lotten. Så nu har jag tagit min första poäng, och borde vara jättepeppad och ta flera poäng? Nja, faktiskt inte. Om jag lärde mig något av vistelsen och loppet i Grindelwald så var det att verkligen njuta av omgivningarna, naturen, bergen och skogarna, stanna upp och se allt det vackra. Under de dagslånga vandringarna i bergen veckan innan loppet kände jag mig mer harmonisk och lugn än jag kan påminna mig att jag varit på väldigt länge. (Nej, jag har inte blivit religiös, men om jag på något sätt kunde flytta mitt arbete till något alpland skulle jag flytta i morgon dag!)  Jag insåg också att jag älskar att springa riktigt långa och hårda lopp tillsammans med andra deltagare. Förväntningarna och nervositeten innan start, samhörigheten med medtävlarna och snacket längs banan, trevliga frivilliga i vätskestationerna, tillsammans med naturupplevelserna. Allt det här bidrar till en stämning som inte finns någon annanstans. Så för framtida lopp innebär det här att jag inte kommer bry mig om någonting annat än att få en så häftig upplevelse som möjligt (även om det skulle råka betyda att jag måste skaffa ett sånt där jäkla läkarintyg för att kunna tävla i grodätarnas rike!).

Att delta och genomföra ett bergslopp kräver mycket av löparna, både fysiskt och (framför allt) mentalt. Om det enda målet är att "klara av" ett långlopp krävs det dock inte någon extrem fysik och tusentals träningstimmar. Det enda som man behöver är en normaltränad kropp och en tillräckligt stark önskan att förflytta kroppen x antal kilometer.

För nästan första gången efter ett längre lopp har jag snabbt kommit igång bra med träningen. Att få springa i så underbart vackra berg som runt Grindelwald inspirerar mig mer än någonting annat just nu. Jag kan knappt vänta till nästa äventyr. Till skillnad mot Eiger Ultra kommer jag att försöka vara lite mer aktiv, försöka att springa lite fortare och mer helt enkelt. Men mer om det lite längre fram.

Nu har det äntligen dykt upp lite härliga filmer på youtube från Eiger Ultra Trail och jag tänkte bjuda på de två bästa. Registreringen för nästa års lopp börjar i september!




Läs gärna även vad Trailplodder har att säga om sin upplevelse av Eiger Ultra.

Eiger Ultra Trail - ett nytt superlopp har fötts

(Det här inlägget blev jättemycket längre än jag tänkte från början, ändå har jag tagit bort massvis med foton. Först tänkte jag ha ett inlägg med text och ett inlägg med bara foton, men det blev bara konstigt. Jag hoppas att du orkar bläddra igenom och läsa inlägget till slutet. /Peppe)

Det var ganska länge sedan jag skrev något i den här bloggen och nu vet jag vet inte riktigt var jag ska börja berätta om mina upplevelser de senaste veckorna. Det har hänt så mycket, jag har sett så mycket och upplevt så mycket och allting har gått så jäkla bra. Löpsemestern i Schweiz har varit den bästa semestern jag haft på flera år helt enkelt, lite dyrare än jag tänkt mig men det har det absolut varit värt!

Jag bilade ner till Schweiz förrförra helgen och resan gick lugnt, två övernattningar i Tyskland längs vägen. När jag kom till Grindelwald, där jag fixat hotellrum i sju nätter inkl "liftkort", var det strålande solsken och nästan 30 grader. Vädret höll i sig hela veckan, det var bara lite mulet ett par timmar en dag och ett kort men intensivt regn och åskoväder under tävlingsdagen. Det visade sig att jag fått ett mysigt rum med balkong och panoramautsikt över bergen. Najs!

Staubbachfall, Lauterbrunnen, 299 m fallhöjd

Utsikt från min balkong

Hotell Hirschen kan definitivt rekommenderas!

Redan dagen efter ankomsten begav jag mig upp till Männlichen på drygt 2200 möh . Tanken var att bara acklimatisera mig lite till höjden och vandra ett par timmar, men det gick så bra och jag kände inte direkt av höjden, att det blev en rivstart på semestern. 8 timmar senare hade jag vandrat en stor del av Eiger Trail, den bergsled som går alldeles längs med foten av Eigers berömda nordvägg. På flera ställen korsade man stora snöfält, det kom ordentligt med snö i juni och den ligger fortfarande kvar trots sommarvärmen. Eiger Trail är ordentligt kuperad med tekniskt underlag, jag vågade mig knappt på mer än ett par löpsteg, hade jag trillat hade det betytt ett par hundra meter rutschkana utför. Jag kom halvvägs till Grindelwald, men resten fick vänta till en annan dag, det var på väg att bli mörkt så jag tog bergståget tillbaka till byn.

Utsikt över Wengen och Lauterbrunnen från Berghaus Männlichen

Berghaus Männlichen, här kan man få hotellrum, with a view!

Vandringsleden från Männlichen mot Kleine Scheidegg. Eiger och Jungfrau
i bakgrunden

Här ser man verkligen hur fruktansvärt stort berget Eiger är.
Det dominerar helt södra delen av dalen där Grindelwalkd ligger. Man
kan se byn långt nere i dalen

Station Eigergletscher, 2320 m

Under liften börjar Eiger Trail, vandringsleden som går
längs med Eiger hela vägen ner till Grindelwald via
Alpiglen, Gletscherschlucht och Pfingstegg (ca 25 km)

Allt söder om Eigertrailen till nästa dalgång är världsarv.

Här ser man en del av den snö som föll i juni och som gjorde en del
passager lite vanskliga om man inte har bra grepp i sulorna. Tack Montrail!

Vy mot starten av Eiger Trail efter ca två timmars vandring längs med
Nordväggen

Efter nästan 8 timmars vandring från Männlichen avbröt jag vid Alpiglen  

Dag två åkte jag linbanan upp till bergshyttan First. Därifrån gick en vandringsled/bergsled upp till ett par sjöar och sedan vidare upp längs och över berget Reeti, ner till Büössalp. Vandringen gick jättebra uppåt (som vanligt), men i de jättelånga nedförsbackarna innan Büössalp fick jag en liten, liten känning i knät igen. Jag tog ett riktigt varmt bad på kvällen när jag kom tillbaka och sen hade jag inga mer känningar, tack och lov! I byn arrangerades en gatufestival med musik och restaurangerna serverade mat för halva priset på uterestaurangerna. Efter att ha ätit mig ordentligt mätt på schweiziska läckerheter och druckit en Rugenbräu för mycket somnade jag som en nyvaggad bäbis.

Utsikt från First ner mot Grindelwald

En groda vid Bachalpsee 2300 möh

Bachalpsee

Det här är en av de klassiska bilderna från Bachalpsee, fast den blir
bättre sen eftermiddag med solen i ryggen

Vandringsleden mellan First och Büössalp (jo det heter så).

Utsikt från berget Reeti mot Grindelwald

Halvvägs uppför Reeti

Del av den led där loppet gick. Alldeles bortom bergsryggen ligger
Fernandeshütta, där stigen går från teknisk till omöjlig. Enorma stenblock att
hoppa mellan och stora fält med snö.

Här gick loppet över en sönderfallen "snöbrygga"

På väg ner mot Büösalp

Kärlekskrank kossa

Dag tre gick jag upp tidigt och tog mig tillbaka till Alpiglen där jag avbröt Eiger Trail-vandringen dag ett. Här på lite lägre höjd gick bergsleden genom skog och leden zick-zackade sig ner längs bergssidan i långa härliga och lättsprungna partier. Trots att jag sprang mest hela tiden, men stannade för att beundra utsikten ideligen, tog det nästan sex timmar att ta mig ner till Grindelwald. Det var sagolikt vacker utsikt över dalen på sina ställen och man korsade även flera glaciärgångar. Innan staden Grindelwald grundades bredde tre stora glaciärer ut sig långt ut i dalen. Glaciärerna ligger nu på minst 2500 möh och de minskar tyvärr fortfarande i utsträckning.

Bergsleden från Alpiglen till Gletscherschlucht och Grindelwald. Så
sanslöst vacker och teknisk att det tog nästan 6 timmar för de ca 20 km

Nyligen sönderfallen glaciärövergång. De flyttade övergången några meter
högre upp och förhoppningsvis håller det ett tag till.

Det är inte mycket kvar av Grindelwaldglaciären. För 500 år sedan nådde tre
stora glaciärer ner i dalen.

Något slags orkidé?

Om jag inte hade haft fingret i vägen hade det blitt en bra kobild!

Dagen innan loppet gick jag till tävlingsarenan och hämtade nummerlappen. Scott hade ett tält på området och sålde bland annat sina Kinabalu-skor för motsvarande en dryg tusenlapp. Skorna har fått nära nog överbetyg i olika skotester så jag var naturligtvis tvungen att testa dem. Jag tyckte inte alls om dem, eftersom de har "metallöljetter" runt hålen för skosnörena som trycker och skaver på ovansidan av foten. Försäljaren visade dock ett par Grip2 som satt som en handske på foten, de har ordentlig sula och är gjorda för riktigt teknisk traillöpning. Jag lyckades pruta ner dem till 120 CHF (lite drygt 800 kr). Jag har inte kunnat testspringa dem än, men de sitter riktigt bra på foten!

Lördagen den 20 juli, klockan 6, var jag på plats på tävlingsområdet för starten av Eiger Ultra Trail E51. 51 kilometer med 3100 positiva höjdmeter och lika många negativa. Sammanlagt 400 var anmälda till loppet, och lika många till det långa loppet om 101 km. När startskottet gick så gick vi också, uppförsbacken började redan efter femtio meter. Första delen av banan upp till vätskestationen Grosse Scheidegg (7,5 km) innebar att 1200 höjdmeter skulle besegras, det var dagens största och längsta uppförsbacke och tog mig ungefär 1.45 timmar. Jag låg i den bakre delen av fältet men hade många bakom mig. Det var redan varmt och jag hällde lite vatten över huvudet innan jag gav mig upp mot First. Här hade jag kanske kunnat springa, banan var ganska flack och gick lite upp och lite ner, men jag tyckte fortfarande det var för tidigt. Mitt mål med loppet var att genomföra i första hand, i andra hand få en tid under 12 timmar och om allt gick perfekt, i tredje hand gå under tio timmar. Jag gick så snabbt jag kunde och höll 6-7 km/h, dvs inte tillräckligt långsamt för att springa (i enlighet med min plan).

Tävlingsarenan en timme innan start

Några minuter innan start

Vid First fick vi buljong, ost, rökt kött och andra läckerheter. Överhuvudtaget serverades det mer och mer varierad mat vid stationerna än på något annat lopp jag varit på. En superstor eloge till arrangörerna för det här, det gjorde att man ganska enkelt kunde reglera det man just för tillfället kände för. Från First gick loppet vidare upp längs den led jag följt tidigare under veckan, från Bachalpsee kände jag att benen ville springa lite så då sprang jag tills backen blev för brant. Uppe vid Fernandeshütte blev det nästan stockning, en del "nötter" hade valt att försöka springa i vanliga löparskor vilket fick till följd att de inte hade något grepp alls på snöfälten och i lerpölarna. De klarade heller inte av att springa i sidlutning och en kille slog sig nog rätt rejält när han halkade och rullade ner för sluttningen.

Vid Büössalp låg nästa station, här fyllde jag på ordentligt med vatten i ryggan, nästan 2 liter, eftersom man inte skulle kunna fylla på mer vid nästa station, Faulhorn, som är banans högsta punkt. Från Büössalp är det 6-700 höjdmeter som ska klättras på en sträcka om 3 kilometer. Det blev de klart kämpigaste kilometerna på hela loppet. Sammanlagt tog det en och en halv timme, dvs kilometertider på 30 minuter! Jag har aldrig gått så långsamt i hela mitt liv och det kändes som jag aldrig skulle komma fram. Ibland var det skönt att ha stavar, ibland var stavarna bara i vägen. Vad gör man då? Ska de sitta på ryggan eller ska jag bära dem i handen? Jag vet inte, fick ingen ordning på dem i alla fall. Väl uppe på Faulhorn serverades choklad, vilket var som en gudagåva efter klättringen.

På väg upp mot Faulhorn efter ca 25 km, men först en liten klättring,
600 höjdmeter på 3 km

Där uppe i dimman ligger nästa vätskestation, Faulhorn

Till Schynige Platte, nästa station, är det 11 km och vilka kilometer det blev, först pulsade jag över snöfält och uppför en snötäckt slalombacke, sedan nerför något som närmast kan jämföras med via ferrata, stegar, rep och järn tog oss över de värsta partierna. Det var aldrig någon fara eller något problem, men det blev lite stockning eftersom passagerna var smala. Det var en superkul del av banan och dessutom hade vi utsikt över azurblåa Brienzersee nästan hela vägen. När vi kom ner till runt 2000 höjdmeter blev det återigen varmt och solen brände ordentligt, pannan och nacken sved av svetten. Naturen vid Schynige Platte var omväxlande lummig och ökenlik, man visste inte heller hur långt det var kvar till nästa vätskestation och jag vågade inte riktigt dricka mig otörstig. Precis lagom när vattnet var slut kom jag dock fram och kunde fylla på ytterligare två liter. Vid Schynige Platte hade E101 sin tajta tidsgräns och här fick flera av de som jag haft sällskap med kliva av. De verkade faktiskt inte jätteledsna för det, de hade kämpat sig igenom 45 kilometer dit.

Mellan Faulhorn och Schynige Platte går banan längs en bergsrygg
och man har underbar utsikt mot Interlaken och de
båda sjöarna Thunersee och Brienzersee

Det här är en slalombacke på vintern och här ska vi ta
oss uppför snöfälten i löparskor!

Sägistalsee närmast och Brienzersee i bakgrunden

Lite trött men nöjd vid Schynige Platten

Från Schynige Platte var det i stort sett utför hela vägen till nästa station vid Burglauenen, 1200 negativa höjdmeter. Det började bra, med grusväg, men när vi kom in i skogen var det nästan katastrof, jag hade ingen möjlighet att med min obefintliga nerförsteknik kunna ta ens ett löpsteg. Det gick brant neråt och stigen var full med stubbar, rötter och stenar. Jag hörde senare att Iker Karrera, som vann E101, tyckte banan var ganska enkel rent tekniskt, men för mig var det det värsta jag varit med om när det gäller krånglig terräng. Jag vet inte ens var jag ska kunna hitta sån terräng för att kunna träna!

Tvåhundra meter innan stationen i Burglauenen öppnade sig skyarna och ett riktigt åskoväder bröt ut och höll i sig ungefär en halvtimme. Loppet pausades och ingen släpptes iväg, men efter tjugo minuter regnade det lite mindre så jag tog på mig regnjackan och begav mig ut på den sista delen av banan. Benen hade blivit lite kalla av oaktiviteten och ville inte springa trots att det var helt platt och fin grusväg. Det var först när jag kom upp på huvudgatan i Grindelwald och möttes av, faktiskt, hundratals hejande, applåderande och peppande människor som benen funkade igen. Jag sprang sista 4-500 meterna och hälsade och tackade alla för peppningen. Jag sprang in under målportalen efter drygt 13 timmar och var så glad och lycklig att jag faktiskt klarat av mitt stora mål för året. Jag hade tagit mig runt ett av de tyngsta 50 km loppen i Europa!

Efter att ha duschat och stretchat lite gick jag till restaurangen tvärs över gatan, från balkongen på andra våningen kunde man se, i nattmörkret, hur en lång orm av lysen rörde sig sakta nerför Eiger Trail. Det var löparna i E101, som fortfarande hade 25-30 kilometer kvar, som kämpade sig nerför berget. Siste man gick i mål vid fyra tiden på morgonen efter nästan 24 timmars kamp i vad som måste vara en av de häftigaste bergsultrorna i Alperna!

Det här var den första upplagan av Eiger Ultra Trail och loppet har fått strålande kritik i tyska, schweiziska, franska och italienska trailsajter på nätet. Nästa år kommer loppet att gå den 19-20 juli och platserna lär gå åt, så håll utkik på hemsidan www.eigerultratrail.ch eller följ dem på facebook.

Dagen efter loppet åt jag lyxlunch med världens bästa utsikt!