Varför ska jag inte springa 201 km?

För lite drygt en månad sedan var jag i Davos och sprang min första Irontrail. Jag var anmäld till 91 km, men då väderleksrapporterna verkade lite osäkra dagarna innan loppet tog jag det säkra före det osäkra och bytte ner mig till den lite kortare distansen 41 km (visade sig bli 46,9 km).

Vädret blev OK dagen för loppet, Allt, och jag menar verkligen ALLT, gick jättebra under hela loppet! Inga blåsor eller andra fysiska problem, i stort sett uppehåll fram till kanske 3-4 timmar kvar att springa då det började regna en del. Arrangörerna gjorde ett jättearbete med underhållet och säkerheten, banan var oerhört väl uppmärkt och det fanns gott om både mat och dryck i vätskestationerna. Jag hade massvis med energi kvar i kroppen när jag kom tillbaka till Davos och hade inga svackor i loppet, varken mentalt eller fysiskt!

En bergssjö längs vägen till Arosa

I efterhand har jag verkligen ångrat mig att jag bytte ner mig i distans. Vädret var OK och med tanke på hur kroppen svarade både uppför, nerför och på platten hade jag klarat 91 km utan några jättestora problem. Det låter kanske lite kaxigt, men eftersom man håller ansträngningsnivån på en relativt låg nivå orkar man faktiskt hålla igång i 20-30 timmar utan att uppleva det som jobbigt. Vätske- och matstationerna ligger tillräckligt nära varandra för att man aldrig ska behöva gå slut på energi så länge som magen accepterar det man stoppar i sig.

Sista nerförsbacken innan målet i Davos

Inför 2016 skulle jag jättegärna vilja anmäla mig till CCC, det har varit mitt drömlopp ända sedan jag var i Martigny och Trient och sprang under en underbar och kylig höstvecka 2011.

Samtidigt har jag en liten klar, men just nu ganska svag, röst i huvudet som säger till mig "Du klarar det. Det är alldeles jävla jättesjukt långt, men du klarar det! Du kommer att ha gott om tid och du kan springa/gå  Swiss Irontrail T201! Du klarar det!". Vågar jag lyssna på rösten?

Trailskola på svengelska

André Jonsson är en av Sveriges bästa traillöpare och tillsammans med Peak Performance gjorde han förra året en miniserie med tips för att springa fortare och ha roligare på löprundan eller tävlingen. Serien består av tre delar och är inspelad i Åre-fjällen. Sjukt vackert är ordet!

Best of 2014

Det var ju väldigt länge sedan jag skrev något här på bloggen och jag har funderat lite på vad jag egentligen vill med att skriva här. Jag har saknat att skriva av mig ibland, samtidigt har jag inte riktigt tyckt jag har haft något läsvärt att skriva. Någonstans har jag landat i att jag ska skriva bara när jag känner för det, om det är mycket eller lite spelar ingen roll. Jag kommer också att göra en del ändringar av uppbyggnaden av bloggen vartefter.

Snart är det dags för 2015 års första större utmaning, Kielder Ultratrail. Det är ett lopp som går runt Englands största vattenreservoar i närheten av Newcastle. Skotska gränsen kommer vi att kunna se från nordliga delarna av banan och alldeles väster om Kielder Water ligger Hadrian´s Wall (där det går ett annat läckert lopp, kan kanske bli aktuellt för ett annat år!). Området är ett av de glesast befolkade delarna av England. Det har gjort området känt för de spektakulära stjärnhimlarna man kan se eftersom det inte är några städer eller annat som stör natthimlen. Det ska bli jättekul att få springa mitt första lopp i England och att kunna göra det på en så vacker och enslig plats gör det hela ännu bättre! Målet med loppet är egentligen bara att njuta av naturen och ansträngningen, det är trots allt 50 km ganska teknisk stig som ska passeras. Loppet har inte så mycket höjdmeter men ska ändå vara ganska tufft!

Bild lånad av simonfraserphoto.co.uk

Best of 2014

Bättre sent än aldrig, det är dags att kröna Bästa trail running videon från 2014. Det är en film som gjordes under 2014 års Hardrock 100. Kilian Jornet fullständigt krossade det tidigare banrekordet, ett rekord som alla trodde var oslagbart! Och han gjorde det dessutom på ett sånt sätt att det inte ens verkade som han tog i, han stannade flera gånger under loppet för att vänta in de andra deltagarna och för att fotografera. Vid en vätskestation där det serverades tequila tog han en shot innan han fortsatte!

Här är en liten kort film som visar hans helt överlägsna teknik, jämför Kilians teknik (och hastighet!!) med exempelvis Dakota Jones (i röd tröja) som kommer strax efter: www.youtube.com/watch?v=tQbEaiHPI9k (man kanske måste kopiera in länken i webläsaren för att den ska funka eftersom det är en privat video).

Det som imponerade på mig mest var dock inte Kilians lopp utan Tim Olson, en av topplöparna i bergsultravärlden. Han hade inte en bra dag! Faktum är att han hade en av de tuffaste dagarna på jobbet han någonsin haft! Han låg bland de allra främsta fram till Ouray, efter ungefär 45 miles. Därifrån fick han inte med sig tillräckligt med mat och näring och han hämtade sig sen inte riktigt. Han fick verkligen kämpa för att ta sig i mål. Han berättade själv om loppet på sin blogg. Mycket läsvärt!

Hans pacer Jamil Coury, själv en av världens bästa när det handlar om riktigt tuffa lopp, filmade hela loppet och skildrade Timothys lopp så bra att han får utnämningen 2014 års bästa trailfilm!

Den långa historien om Höga Kusten Trail

Mmm, det här var loppet som jag föll pladask för direkt när jag såg den superläckra promovideon nån gång i vintras. I lördags var det dags att springa 43 kilometer. Skulle Höga Kusten kunna leva upp till mina ganska högt ställda förväntningar?

Ju närmre loppet kom desto mer information avslöjades på loppets Facebook-sida. På torsdagen innan loppet tog jag tåget till den lilla orten Docksta strax söder om Örnsköldsvik. Det är det längsta norrut i Sverige jag har varit och det märktes verkligen, resan innebar byten i Stockholm, Sundsvall och Kramfors (tack för det SJ!).

Har Sundsvalls station någonsin varit vackrare?

Efter nästan 12 timmars resa släpptes jag av i Docksta och letade reda på Villa Orrbacken där jag skulle bo. B&Bn drivs av ett mycket vänligt par som vid frukosten nästa dag erbjöd sig att ge mig skjuts till nationalparken Skuleskogen som ligger bara ett par kilometer från Docksta. Skuleskogen, och intilliggande Skuleberget, är också den plats där loppet skulle gå och det gav mig möjlighet att reka lite på egen hand och i lugn och ro se den vackra natur som jag sett i promovideon. Jag speedhajkade från Entré Syd upp till Slåttdalsskrevan, vidare uppför Slåttdalsberget, en märklig stig som inte var markerad led ledde sedan ner till Tärnättvattnen där jag åter hamnade på Höga Kusten-leden. Tillbaka genom Slåttsdalsskrevan via Skrattaborrtjärnen och Långtjärnen till Entré Väst. Utan att jag egentligen märkte det hade jag vandrat i 5,5 timme (inklusive en hel del pauser för att njuta av naturen.

Det här är ett par (blev visst ganska många fler än ett par, men hål till godo!) ögonblicksbilder av den underbart vackra och dramatiska naturen i Skuleskogen. Dagen efter skulle Höga Kusten Trail gå på exakt dom här platserna.

Typiskt underlag i Skuleskogen, inget kul
i regn

På ett par ställen balanserar man sig över såna här stenfält

En mosse?

Blir det bättre än så här i Sverige? Skulle inte tro det!!

Slåttdalsskrevan

Tärnättvattnen

Tärnättvattnen sett från Slåttdalsskrevan

Dramatisk entré till Slåttdalsskrevan

Slåttdalsberget sett från intilliggande Stampberget

Utsikt över Höga Kusten-skärgården från Stampberget

Smuttig och lättlöpt stig!!

Mer smuttig stig!

Långtjärnen i bakgrunden

På fredagskvällen var det dags att hämta nummerlapp och få lite mer info om loppet. Briefingen gavs i Vildmarksbyn som ägs och drivs av Jerry Engström, en driven och entusiastisk man som investerat stort i Skuleberget och Docksta. Jerry är självklart även den som arrangerat Höga Kusten Trail, utan att egentligen själv vara traillöpare. Det skulle dock visa sig att hans entusiasm, kontakter och lokalkännedom var precis vad som behövdes för att ordna ett mycket trevligt stiglopp.

Klockan 9 på lördagsmorgonen hade 176 löpare bussats ut till den västra entrén till Skuleskogens nationalpark. En del var nog lite nervösa, inte alla hade sprungit 43 kilometer tidigare och ännu färre hade gjort det i en sådan krävande miljö som här. När Jerry släppte iväg oss la jag mig direkt bland de sista. De första enkla kilometerna innan vi kom fram till Slåttdalsberget och Skrevan kunde jag rulla på i ganska OK tempo. Efter gårdagens rekning visste jag att det inte skulle bli så mycket löpning, jag har helt enkelt ingen chans att träna på sån här terräng. På väg genom Slåttdalsskrevan var jag nästan själv, fast det hördes rop och skratt både framifrån och bakifrån. Det lät som alla som sprang loppet tyckte det här var lika vackert och kul som jag tyckte. Dagen innan hade jag kommit ner till Tärnättvattnen och trott att de låg i havsnivå, men när jag sprang vidare längs stigen ner mot Tärnättholmarna där den första vätskestationen låg insåg jag att de måste ha legat ett par hundra meter över havsnivån, stigen höll på att aldrig ta slut och det ledde neråt nästan hela tiden.

Efter att ha halkat och tagit ett ofrivilligt dopp i Skravelbäcken kom jag i alla fall fram till vätskestationen. Sportdryck med rödbetsjuice och en märklig jordnötsenergikaka senare och jag var på väg tillbaka uppför backen mot Slåttdalsberget, det skulle leda uppför i stort sett hela tiden i fyra kilometer så jag stängde av hjärnan och bara fokuserade på att sätta en fot framför den andra. Jag klättrade om och förbi ett par medtävlare innan jag åter befann mig vid Tärnättvattnen. Svettig och andfådd letade jag mig vidare upp genom Slåttdalsskrevan, över Slåttdalsberget mot Entré Syd där nästa vätskestation låg, ca 25 kilometer in i loppet.

Utsikt från Entré Syd. Enda bilden jag tog under själva loppet.

Härifrån fortsatte loppet på blandat grusväg och småstig. Jag hade inte tagit så många löpsteg från Tärnättholmarna och knäna ville inte riktigt komma igång så jag gick trots att det egentligen var löpbart hela den här sträckan. Jag visste att jag någon gång skulle komma fram till E4 och korsa den. Jag lyssnade efter billjud och när jag nästan givit upp nådde jag äntligen fram till korsningen, skönt, bara någon kort kilometer med platt grusväg fram till Naturum i skuggan av Skuleberget och den tredje vätskestationen. Nästan direkt efter Naturum började klättringen uppför Skuleberget, redan på briefingen kvällen innan hade vi fått höra att Skuleberget skulle bestigas två gånger innan man äntligen fick gå i mål. Efter en liten stund gick jag slut på energi och direkt började jag misströsta (förbannade huvud!!). Det kändes som jag aldrig skulle komma upp till toppstugan, men så hördes röster och en koskälla. Jag visste att jag fortfarande hade hela vägen nerför berget, runt Vildmarksbyn och sedan hela vägen tillbaka uppför berget och hade funderat på att helt enkelt bryta vid toppstugan. Mina två senaste lite längre lopp var dock DNFer och jag ville inte ha en till. Pratade som allra hastigast med Jerry och berättade att jag hade tvivel på fortsättningen, men han var (tack och lov!) obeveklig och tyckte jag skulle fortsätta, det var ju bara en lite bit kvar. Jag hade väl egentligen varit inne på samma sak så jag fortsatte. Mötte flera löpare längs vägen och vi peppade varandra och till slut hade de negativa tankarna vänt och jag såg nästan fram emot uppförsbacken, 250 höjdmeter på lite drygt en kilometer grusväg. Piece of cake! Hela vägen upp tänkte jag på hur publiken bär fram löparna i Fully de sista 100 superbranta meterna (se videon nedan). När jag äntligen hörde Jerrys koskälla, som innebar att jag bara hade kanske 50 meter kvar spenderade jag de sista krafterna i ett patetiskt försök till spurt! Tiden in i mål var 9 timmar och 40 minuter.

Jag hade lock för öronen och kunde knappt prata, men efter att ha fått på mig lite torra och varma kläder, lite mat och en Höga Kusten öl, så kändes det så förbannat bra i hela kroppen och i huvudet! Någon tände en skön brasa och vi satt ett par löpare runt elden och pratade om dagens upplevelser ända tills det var dags att ta liften ner till Docksta igen. 

Det här loppet blev faktiskt precis lika bra som jag hade tänkt mig. För att vara första gången loppet arrangeras var det förvånansvärt få misstag och problem (åtminstone som märktes utåt). Jag tror att loppet var fullbokat med 176 löpare, men banan hade utan problem kunnat svälja det dubbla antalet. Det enda jag hade velat ändra på är transport av en väska med kläder upp till toppstugan. Som det blev nu hade jag med mig extrakläderna i ryggsäcken, visserligen bara en extra t-shirt och en lite tjockare merinotröja, men ändå. Det hade också varit enklare för både löpare och åskådare att kunna heja på de löpare som gick i mål om liften hade kunnat vara igång hela tiden loppet pågår (jag har förstått att den delen kanske löser sig redan till nästa år).  

Kort uppdatering och Slomo!

Som du kanske märkt har det inte hänt så mycket här på bloggen de senaste tre månaderna. Jag har dragits med först ryggskott som tog ett par veckor att gå över. Därefter trampade jag snett på Kullamannens Dark Side. I en nerförslöpa låg en sten och gömde sig, jag kände ledbanden och senorna på utsidan av foten raspa härligt över fotknölen. Foten svullnade upp och blev blå och min första egentliga direkt löprelaterade skada var ett faktum. Jag har kunnat gå relativt obehindrat, men fotleden är lite seg på morgonen och behöver en stund på sig att värma upp. Den senaste månaden har jag kunnat löpträna lite mer kontinuerligt och sprang bland annat Immeln Trailrun förra helgen. Eller rättare sagt det bidde en DNF, men ändå ett långt pass. Det var ett trevligt arrangerat lopp i en för mig helt ny del av Skåne, men av den "vildmark" som enligt arrangören skulle finnas runt Immeln syntes knappt något alls. Däremot en massa grusväg och traktorspår! Jag kommer nog inte springa den tävlingen igen.

Om bara lite drygt två veckor går premiärupplagan av Fjällmaraton Bydalen och jag kommer stå på startlinjen. Det här är det lopp jag tränat för hela året. Starten går klockan 8 den 23 augusti och det kommer bli så kul att se svenska fjällen på sommaren!

Bara två veckor efter Bydalen bär det återigen av mot norr och Höga Kusten. En veckas semester som kommer avslutas med Höga Kusten Trail. Ett lopp som jag bara kommer njuta av, tid är helt ointressant!

Jag håller också på att försöka lära mig lite mer om blogger, jag tänkte göra en större ändring av upplägget och utseendet under hösten. Fortfarande med inriktning mot trail och bergslöpning så klart, men jag återkommer med mer om det när jag kommit på hur jag ska göra rent tekniskt!

OK, då är vi framme vid dagens inspirationsfilm. Jag såg den första gången den 1 april efter ett tips från Runblogger. Jag har sett den säkert 10 gånger sen dess, och jag vet fortfarande inte riktigt hur den hänger ihop med min löpning, men på något sätt tilltalar filmen och budskapet. DO WHAT YOU WANT TO! Do what you want to? Ja, kanske det?!

Gentlemen, we are ready to skate.



Slomo from The New York Times - Video on Vimeo.

I just killed my darlings!

Men du behöver inte ringa polisen för det! Du som läser den här bloggen för att den handlar om stiglöpning och/eller bergslöpning kommer inte att sakna de två inlägg jag just raderade.

Som plåster på såret får du här två av de läckraste filmerna jag sett på sistone. Den första går i Frankrike och är ytterligare en anledning att kila iväg till farbror doktorn och ordna läkarintyg.

Den andra är från ett lopp på hemmaplan, Höga Kusten Trail, och så snart de öppnar anmälan tänker jag slå till. Loppet går bara två veckor efter Bydalen, men jag helt enkelt måste springa det! Tipset om loppet fick jag från ledar-Anna på TNT i Malmö. Det är ett lopp som går längs Höga Kusten, en plats jag aldrig haft anledning att besöka. Förrän nu. Om verkligheten är ens en tiondel så vacker som filmen visar, så är det ett av 2014 års läckraste lopp!



Höga Kusten TRAIL - Utmana världsarvet from Höga Kusten on Vimeo.

Soteleden Terrängmarathon - en bråkig halvmara

WOWW! Vilken överraskning IK Granit bjöd på i helgens premiärupplaga av Soteleden terrängmarathon!

När jag nån gång i vintras såg den film de la upp på Vimeo visste jag direkt att jag bara var tvungen att testa det här loppet. När jag sen läste på hemsidan att alla de tre loppen skulle gå i "mycket tekniskt krävande terräng" var jag såld. Eftersom jag bara två veckor innan SLTM skulle springa mitt livs längsta lopp på Mallorca fegade jag lite och anmälde mig till 12 km loppet. Men när jag för en vecka sedan kände att kroppen och framför allt fötterna var OK mailade jag arrangören och bytte upp mig till halvmaran. Jag menar, ska man åka hela vägen från Malmö vill man ju ha valuta för pengarna!

I fredags hoppade jag in i bilen och körde upp till Bohuslän och Sotenäs kommun. Jag har aldrig varit där förut så när jag bara var drygt 5 mil från Strömstad och norska gränsen trodde jag att jag kört för långt, svängde in på en bensinmack och frågade efter vägen. Det visade sig att det var nästa avfart... Jag hade inte bokat något hotell, men hittade till Ramsviks camping där de hyr ut små mysiga stugor för bara 450 kr natten. Utsikten från Ramsvik kunde inte varit bättre. Österut utsikt över Hunnebostrand och om man gick tvärsöver ön hade man hela Skagerrak framför sig. Fredagen bjöd på en perfekt solnedgång så jag satt kvar på klipporna tills det var dags att gå tillbaka till Ramsvik där det serverades en suveränt god grillbuffé. Efter minst ett halvt kilo kött och lika mycket underbart god potatissallad slocknade jag som en vaggad bebis.

Soteleden Terrängmarathon börjar i Bovallstrand och jag var på plats vid 10-tiden i lagom tid för att heja på och applådera iväg maratonlöparna. En timme senare sprang en förvånansvärt liten skara iväg för att tackla halvmaran. Första kilometern gick på ganska snälla stigar, men sen visade Soteleden sitt sanna ansikte. Rötter, stenar och klippor satte ner farten ganska ordentligt. Det var en synnerligen teknisk vandringsled vi sprang på, men eftersom det aldrig var några riktigt långa backar var det ändå "löpbart", dvs det var möjligt att hålla ett löpsteg om än ganska långsamt. Det var torrt och fint i markerna och mina Bajada greppade perfekt på klipporna. På ganska många ställen var det lite lerigt, men det gick alltid att enkelt ta sig runt den värsta geggan. Stigen gick över klippor, mellan enorma klippblock, genom skogspartier. Hela tiden uppbruten av stenar och rötter. Underlaget var det bråkigaste jag sprungit på hittills, men inte alls så fotledsvrickande som på Mallorca, bara man tittade var man satte fötterna och litade på att skorna fixade greppet.

Efter kanske 7-8 km var jag alldeles ensam, jag visste inte om det betydde att jag var allra sist eller om det fanns fler löpare efter mig. Maxtiden var så väl tilltagen att man utan problem kunnat promenixa runt och bara njuta av den underbart vackra utsikten.

Vid första vätskekontrollen hann jag ikapp två andra löpare, men de sprang om mig efter nån kilometer. Vid andra kontrollen kom en äldre man ikapp mig och jag bestämde mig för att i alla fall slå honom (återigen, lite fult, men såna små tankeknep håller mig borta från sistaplatsen i alla fall...). En del löpare har i efterhand rapporterat att vissa ställen, och särskilt de sista fem kilometerna, var lite dåligt markerade, men jag tyckte det var ganska logiskt vilken väg jag skulle följa. Det värsta som kan hända är ju att man får springa någon kilometer extra, eller hur? Nå, sista fem kilometerna hade jag en mäktig kamp med en tjej som tog in på mig på de få platta sträckorna, jag drog ifrån i uppförsbackarna där jag kunde powerhika. Med kanske en kilometer kvar sprang hon om på en längre platt och gick i mål ungefär en minut före mig. Min tid i mål var 3.11, den långsammaste halvmaran jag nånsin sprungit och en föga hedrande nästsista plats i herrarnas halvmara, men jag var supenöjd med tanke på hur teknisk, krävande och vacker banan var. (Den äldre mannen slog jag med fyra minuter!)

När jag kollade datan från Ambiten blev jag faktiskt ännu nöjdare. 540 hm+ och en "flat time" på bara 18 av 191 minuter visar hur kuperad banan var, resten gick antingen uppåt eller nedåt. På den här bilden syns inte många platta meter!

Sist, men inte minst, vill jag verkligen tacka arrangörerna i IK Granit, de frivilliga vid vätskestationerna och särskilt det äldre paret som jag hann se vid inte mindre än fyra tillfällen när banan korsade trafikerade vägar. Jag kommer garanterat stå på startlinjen i Bovallstand 2015 för att springa Sveriges bråkigaste halvmara!

Föreställ dig filmen nedan i solsken, torrt och fint i markerna och med vårgröna träd! Där har du lördagens trailäventyr.