Jag hade tänkt mig en uppladdningsvecka i italienska Gran Paradiso, en nationalpark i Aosta-dalen. Men eftersom väderrapporterna (och snörapporterna!) skvallrade om sämre väder i den delen av Alperna än i de norra valde jag istället att åka till Heiligenblut i skuggan av Österrikes högsta berg Grossglockner. Byn ligger på 1300 meter över havet och man kommer snabbt och enkelt upp till 2600 meters höjd, antingen med kabinbana eller vandringsstig. Hittade ett underbart hotell som heter Chalet-Hotel Senger för drygt 40 euro per natt. Hotellets ägare är själv bergslöpare och har sprungit Grossglockner berglauf flera gånger. Vi diskuterade bland annat skoval (hade med mig fem olika par att välja mellan) och han visade flera bra ställen i området som passar för den sorts träning och höghöjdstillvänjning jag behövde. Efter fem dagar i Österrike åkte jag till Davos. Jag hade bokat ett bra hotell som låg i närheten av Vaillant Stadion där målgången skulle vara. Hann precis lagom äta en traditionell pastamiddag med en stor stark och sedan var det dags att sova.
Tåget till Bergün gick från Davos klockan 10 och längs vägen såg man vid flera tillfällen de löpare som sprang 78 kilometers loppet och som redan varit igång i drygt tre timmar. Respekt! När vi kom fram till Bergün var det ganska lagom att lämna väskan och gå till startområdet. Minuterna innan start började det regna lite lätt, men det slutade efter en 10 minuter ungefär. Den första kilometern sprang vi ut från och tillbaka till byn. Befolkningen i Bergün hade gått man ur huse och hejade på löparna.
Efter tre fyra kilometer började det gå uppåt, först på asfalt, sedan grusväg, och slutligen på stigar. Då hade fältet satt sig och vi vandrade på enkelled uppåt, uppåt, uppåt. Det var nästan ingen som pratade, alla var inne i sin egen lilla bubbla. Jag stannade vid ett par tillfällen för att filma den otroliga naturen som då och då trängde igenom bubblan och närmast gjorde att man tappade andan.
Terrängen var bitvis riktigt brant, men min plan för loppet var att tillåta mig själv en lite högre puls i uppförsbackarna än på platten så det gjorde inte så mycket att jag vid några tillfällen kröp upp mot 90 % av maxpulsen. När vi kom upp över trädgränsen kom vi också in i en lång dalgång mellan höga berg på alla sidor. Eftersom jag låg långt bak i fältet hade ledet tunnats ut och det var inga problem att öka farten lite i de få partier där det gick.
När vi kom upp till Keschhütte,som är den första av två toppar som ska bestigas frågade en läkare alla löpare hur de mådde och om allt var OK. Jag förvånade mig själv med att efter att snabbt ha känt efter, svara " I feel great, better than in a long time." När orden lämnat läpparna och träffade mina öron kände jag att det var sant, jag mådde fantastiskt bra trots ansträngningen och den höga höjden. Jag åt och drack så mycket jag kunde av bröd, cola, sportdryck och varm buljong innan jag började nerfarten mot Lai Ravais, de två bergssjöarna som markerar att banans sista och tyngsta stigning skulle börja. Stigen gick längs med en brant dalgångssida som var alldeles förbannat kul att springa. Vi var fortfarande på över 2400 meter över havet.
Från sjöarna och upp till Sertigpass (2739 meter över havet) gick det riktigt långsamt och jag kan inte skylla på annat än att det var brant och lite segt. Ambiten registrerade en kilometertid på nästan 30 minuter! På Sertigpass stannade jag kanske 10 minuter för att äta och dricka ordentligt igen, sedan började nerfarten till Davos. Det var fortfarande 19 kilometer kvar till målet, men den absolut största delen skulle vara nerför. Det här var den delen av banan som jag fruktade mest, för att springa bra i nerförsbacke underlättar det om man är liten och ganska lätt i kroppen. Vågen visade senaste gången jag vägde mig på 92 kilo så jag var rädd att mina knän skulle ta ordentligt med stryk på vägen mot Davos.
En finländsk tjej jag haft sällskap med hela vägen från Bergün tackade här för sig och försvann nerför backen. Jag trodde jag skulle bli tvungen att gå resten av vägen, men så smått hittade jag en bra löpstil (inspirerad av den här videon av en lekande Kilian Jornet) och fick fullt förtroende för att mina Montrail inte skulle tappa greppet på den branta stigen. Efter ett par kilometer oerhört kul löpning kom jag ner till dalgångens botten. Härifrån sprang jag vidare över fält, genom små pittoreska byar och skogspartier. Det började störtregna och min "vattentäta" jacka hjälpte föga, det samlades vatten vid armbågarna som jag fick tömma ur med jämna mellanrum.
När jag kom fram till 40 kilometerspasseringen såg jag Davos och målet och la in en högre växel för att försöka spurta förbi ett par löpare som jag jagat flera kilometer. Sprang om en kille i Specialized-tröja och en med gul tröja, men kunde inte komma förbi den rödklädde killen som jag allra helst ville om.
När jag kom in på stadion kom jag helt plötsligt på att jag faktiskt höll på att uppnå mitt stora mål för året, jag hade sprungit längre än jag någonsin gjort tidigare och fylldes av alla möjliga, konstiga känslor. Jag började hyperventilera med bara 100 meter kvar och var tvungen att samla mig lite innan jag kunde fortsätta. När speakern ropade mitt namn började jag tokle och sprang brett leende över mållinjen. Förbannat nöjd med mig själv satte jag mig på en bänk i spöregnet och njöt i fulla drag av att ha klarat av den utmaning jag satt upp åt mig själv. Tiden är inte mycket att skryta med, 7:19:29, men det ger ju gott om utrymme för förbättring!
Efter att ha stretchat lite, hämtat min medalj och finisher-tröja stapplade jag till hotellet och bytte kläder innan det var dags för det obligatoriska farewell partyt och prisutdelningen. Åter på hotellet somnade jag som en vaggad bebis, med medaljen på nattduksbordet, och drömde om nya utmaningar.
Jag sätter punkt för race reporten där. Det är så många lösa trådar och märkligheter som jag inte riktigt fått klart för mig ännu och som jag vill fundera och komma till ett svar på. Jag kanske återkommer med en del 2 av det här inlägget.
