Friday, October 25, 2013

KM Vertical de Fully - edition 2013

För fjärde gången på lika många år reste jag till Genève förra veckan. De centrala delarna av stan hittar jag rätt bra i och har till och med en favoritrestaurang där jag brukar äta innan resan går vidare ut i alpvärlden eller hem till Sverige.

Den här gången väntade jag på att ett plan från Stockholm skulle landa med resten av mitt resesällskap, Viktor Winterglöd från Bonjour Trail och ett gäng bestående av organisatörsteamet bakom Stockholms Brantaste. Viktor hade arrangerat den här resan och det var första gången jag skulle göra en av mina äventyrs/träningsresor tillsammans med andra. Huvudmålet med resan var den schweiziska byn Fully, där världens snabbaste och brantaste vertikala kilometer avgörs varje år i oktober.

Första kvällen gick vi på en mysig restaurang i närbelägna Martigny och lärde känna varandra lite bättre. Efter en ganska lång resdag stupade jag i säng vid tiotiden. Dagen därpå var det tänkt att vi skulle åka till en av skidorterna i närheten av Verbier, alldeles på andra sidan dalgången. Viktor föreslog dock att vi istället skulle till Chamonix, springa lite i bergen vid Col du Montets. Vi vaknade rätt tidigt och käkade frukost innan vi hoppade in i bilarna och körde till ett läckert naturreservat som heter Réserves Naturelles des Aiguilles Rouges. Stigen gick längs med en bergssida med utsikt över Aiguilles des Grands Montets och Aiguilles Verte, ett av de högre bergen i Mont Blanc-massivet. Klättringen blev brantare ju högre upp längs bergssidan vi kom, i slutet förnimde man bara stigen. Efter ungefär femhundra höjdmeters klättring var utsikten helt fantastisk!





















Efter lite fotande återvände vi tillbaka ner till bilarna, sammanlagt blev det ca 500 m+ och kanske 5 km. Precis lagom vad man orkar med och behöver dan innan ett tufft bergslopp. I Chamonix åt vi lunch i närheten av den kyrka där UTMB startar och som även är startpunkt för de olika FKT försök som görs i Chamonix. Det var bland annat därifrån som Kilian Jornet och Matheo Jacquemoud (han föll på vägen ner och skadade sig lätt, Kilian fortsatte själv) startade när Kilian slog det gamla rekordet Chamonix (1035 möh) - Mont Blanc (4810 möh) - Chamonix. Efter lite shopping i en av de välsorterade bergssportbutikerna (jag fick tag på ett par hypersköna sleeves från Salomon) åkte vi tillbaka till Fully, slappade, tjatade och carboladdade inför uppgiften att springa (gå, krypa, hajka är nog närmare sanningen!) 1000 m+ fördelat på 1952 meter på längden.

De på hotellet var schyssta och lät oss äta frukost i god tid innan den tidiga avfärden till startområdet Belles Usines. Jag hade sprungit loppet en gång tidigare och hade en rätt god uppfattning om vad som krävdes och eftersom jag gick ut alldeles för fort då var planen att GÅ hela vägen, även på de ställen där det planar ut lite, konservera krafterna och ha med ett par deciliter energidryck att dricka om det behövdes. Förra gången tog alla mina krafter slut vid ca 750 m+ och någonstans där blev backen om möjligt ännu brantare. Nu ville och skulle, skulle, skulle jag komma under en timme för att vara nöjd med loppet.

Före mig startade Richard, Jocke och Jonas och alldeles bakom mig skulle Kalle komma jagande. Han gick om mig redan efter första hundra höjdmeterna, men jag försökte bara hålla mitt tempo. Längs nästan hela banan hördes publikens hejarop: "Allez! Allez! Allez!", "Op! Op! Op!".

video

Man blev oerhört peppad även om jag försökte koncentrera mig på att bara klättra vidare, ibland kom någon bakifrån så jag fick kliva ur spår, men så fort de passerat var det bara att ge sig på backen igen! Uppåt! Uppåt! Vid 700-750 m+ var banan som att kliva rätt in i en vägg, om man tittade ner mellan benen kunde man se nästa tävlande. Den här gången hade jag hushållit bra med krafterna och höll jämn fart upp till den lilla knixen där kommentatorn ropade allas namn och var man kom ifrån. Efter det var det bara kanske 50 meter kvar av banan och 30 m+. Borrade ner huvudet försökte öka på stegfrekvensen lite, tog sikte på två som gick alldeles före mig och krigade mig om dem de sista meterna. 1:05:22 på 1,9 km gav en km-tid på drygt 34 minuter. Nytt personligt vertikalkilometersrekord med nästan 11 minuter! Även om jag inte kom under timmen var jag förbannat nöjd med loppet och med mig själv.

När de allra bästa löparna kom upp till spurtsträckan (och de löpte faktiskt!) kokade det bland publiken! Det som imponerade mest på mig var juniorerna, en av killarna i juniorklassen gick in på 33:42, bara tre minuter bakom segraren Urban Zemmer.






























Min favorit, Serge Garnier, en seg gubbe som
är supersnabb utan stavar

Segraren i herrklassen: Urban Zemmer från Italien





















Efter loppet var det dags att ta sig nerför 1000 höjdmeter och den smala ganska lättsprungna stigen fick mig att "susa" nerför, hoppandes mellan stenar och rötter. Sista biten gick genom en underbar kastanjelund, mjuk och skön singletrack heaven!

Svensk "mästare" i en vertikal kilometer blev Fredrik Larsson, tvåa Viktor Winterglöd och trea kom Ulf Troeng.

På söndagen, dagen för hemresa, hade Viktor ordnat en liten överraskning som faktiskt nästan var lika spektakulär som själva loppet. Ett besök på bad och spaanläggningen Les Bains de Lavey blev en riktig höjdare och var exakt, precis vad lite trötta, ömmande ben och rygg behövde. 34 gradigt termalvatten i gigantiska pooler, bubbelpooler, vattenjet, fyra olika bastur med olika teman. Och bäst och skönast av allt: ett underbart hammam med fuktig, 50 gradig värme som luktade mynta. Jag kände lukten på huden till och med på flyget hem ett par timmar senare!


















Ett jättestort tack till Viktor för arrangemanget och en härlig långhelg i Schweiz! Ett nästan lika stort tack till det helgalna gänget bakom Stockholm Brantaste. Vi ses i Hammarbybacken i vår om ni bara skrämmer bort björnarna först!


Thursday, October 10, 2013

Long Trail Guara Somontano - en racereport

Jag är så glad att jag hittade den där you tube-videon från Ultra Trail Guara Somontano nån gång under sommaren, att jag hittade sajten och att jag anmälde mig till deras 50 kilometers prövning. Om du läst den här bloggen ett tag vet du att jag var eld och lågor efter att ha genomfört Eiger Ultra Trail i somras! Det var så vackert i Grindelwald, gigantiska, majestätiska berg, massvis med kilometer av perfekta stigar att springa på, grönska så långt ögat kunde se och hög och fräsch luft!

Loppet i Spanien var nästan dess motsats. Relativt låg höjd, långa och djupa kanjoner istället för berg, stigarna och grusvägarna var täckta av knytnävsstora stenar som rörde sig under sulorna vid varje steg och hotade att vricka foten ur led, det var torrt och dammigt och det kändes som om all växtlighet var hård, karg och hade taggar. Det fanns inga höga träd eller skogar, ingen skugga. Men det var som ett paradis för mig!

Jag nådde byn Alquezar efter nästan 20 timmar på resande fot, flyg, tåg, två bussar och en taxiresa sista biten till vägens ände. När jag klev ut ur taxin möttes jag av den här vyn.

















Hotellets ägare visade sig även vara byns borgmästare sedan 23 år tillbaka, en man i femtiårsåldern och som brinner för sin by och sin hemtrakt. Byn Alquezar är huvudarrangör för loppet. Han tyckte det var dödsimponerande att en svensk reser tvärs över hela Europa endast för att springa ett lopp och presenterade mig för hela familjen och alla gästerna på hotellet.

De första två dagarna bjöd på lite mulet väder och dagen innan loppet kom ett riktigt åskoväder. Att höra åsksmällarna mullra och eka mellan bergväggarna var riktigt häftigt! Det lät som tredje världskriget startat!

video

Vädersajterna hade lovat fint väder dagen för loppet och när jag vaknade i lördags och såg att det var strålande sol och klarblå himmel kändes det i hela kroppen att det skulle bli en suverän dag på stigarna. Starten gick från frontónplanen mitt i byn kl 9 och redan efter 15-20 meter var det dags för den första uppförsbacken och första power walken. När vi kom ut ur byn och började bergochdalbanan mot första vätskestationen låg jag nånstans i bakre delen av fältet. Stigen var supersmal och det var nästan omöjligt att springa om eller bli omsprungen.

(Spoiler: Bilderna är tagna vid tidigare vandringar, men visar den faktiska banan.)






























Efter Asque blev stigen till en bred grusväg där alla "asfaltslöparna" sprang om mig, men så fort det blev det minsta tekniskt tog jag in på dem igen! Träningen på Romeleåsen verkar ha givit lite resultat i alla fall.

Dagens absolut läckraste sträcka kom när vi sprang genom en kanjon.

(Även de här bilderna togs vid vandringar innan och efter loppet.)























Efter att ha fyllt på med vätska och lite mat vid andra vätskestationen började en enorm klättring från km 9 till km 23. Det var egentligen inte så brant men den tog aldrig slut kändes det som. Efter vätskestation 3 gör man en slinga upp och över ett berg, högsta punkten på banan, med en helt fantastisk 360 graders panorama utsikt över hela nationalparken och kommer tillbaka till samma vätskestation. De frivilliga här mitt ute i ödemarken uppe på ett berg var supertrevliga och peppande. Jag drack så mycket jag bara kunde, minst tre glas med cola och en hel flaska med vatten vid station 3 och 4, solen stod mitt på himlen, det fanns ingen skugga och temperaturen hade stigit till över 30 grader (vilket är väldigt ovanligt för årstiden!).

Här skulle jag och Jon, en kille från Zaragoza som jag hade sällskap med, efter 34 kilometer börja nedstigningen tillbaka mot Alquezar. Så sakteliga får jag allt svårare att hålla Jons tempo och jag inser också att mina kläder inte längre är genomblöta av svett. Jag tycker också jag blivit lätt röd om armarna och det brände i nacken. Sista kilometern upp till station 5 stiger det ungefär 300 höjdmeter och jag tappar flera minuter mot Jon. Jag inser naturligtvis att jag inte bör fortsätta eftersom jag slutat svettas, vilket kan bli riktigt farligt. Så, lite motvilligt, berättar jag för de frivilliga på vätskestationen att jag nog måste bryta loppet eller i alla fall ta en ordentlig break innan jag fortsätter. De fixade så jag kunde få lite skugga och jag fick vatten, Gatorade och lite att käka. Efter en liten stund började jag frysa och svettas om vartannat, så det var bara att bryta loppet!

Så här besviken blir man av en DNF


















När transporten till Alquezar kom kunde vi se på avstånd hur segraren i ultraklassen gick i mål, ackompanjerad av fyrverkerier.

















Allt som allt är jag supernöjd med min insats, även om jag inte kom hela vägen till mållinjen. Sammanlagt sprang jag dock 42 kilometer och det kändes fantastiskt bra i kroppen och i huvudet hela tiden (utom sista 4-5 kilometerna). Jag hade inte någon värk i kroppen efter loppet och knäna kändes inte av alls. Det blev en riktigt skön och avslappnande semester och dessutom riktigt billigt. Loppet kostade bara 40 euro, mat och hotell kanske 300 till.

Jag har bara gott att säga om organisationen kring loppet, säkerhetstänket var högklassigt och man hade fått ihop nästan 200 frivilliga och de gjorde ett toppenjobb med vätskestationer och markering av banan. Om du känner för ett riktigt trailäventyr på en supertuff bana kan jag inte tänka mig något bättre lopp!

Nästa upplaga går av stapeln den 4-5 oktober 2014 och det vore faktiskt rätt kul att se de sista kilometerna och byn Radiquero innan jag springer in under målportalen till tonerna av Promentory.