Thursday, October 10, 2013

Long Trail Guara Somontano - en racereport

Jag är så glad att jag hittade den där you tube-videon från Ultra Trail Guara Somontano nån gång under sommaren, att jag hittade sajten och att jag anmälde mig till deras 50 kilometers prövning. Om du läst den här bloggen ett tag vet du att jag var eld och lågor efter att ha genomfört Eiger Ultra Trail i somras! Det var så vackert i Grindelwald, gigantiska, majestätiska berg, massvis med kilometer av perfekta stigar att springa på, grönska så långt ögat kunde se och hög och fräsch luft!

Loppet i Spanien var nästan dess motsats. Relativt låg höjd, långa och djupa kanjoner istället för berg, stigarna och grusvägarna var täckta av knytnävsstora stenar som rörde sig under sulorna vid varje steg och hotade att vricka foten ur led, det var torrt och dammigt och det kändes som om all växtlighet var hård, karg och hade taggar. Det fanns inga höga träd eller skogar, ingen skugga. Men det var som ett paradis för mig!

Jag nådde byn Alquezar efter nästan 20 timmar på resande fot, flyg, tåg, två bussar och en taxiresa sista biten till vägens ände. När jag klev ut ur taxin möttes jag av den här vyn.

















Hotellets ägare visade sig även vara byns borgmästare sedan 23 år tillbaka, en man i femtiårsåldern och som brinner för sin by och sin hemtrakt. Byn Alquezar är huvudarrangör för loppet. Han tyckte det var dödsimponerande att en svensk reser tvärs över hela Europa endast för att springa ett lopp och presenterade mig för hela familjen och alla gästerna på hotellet.

De första två dagarna bjöd på lite mulet väder och dagen innan loppet kom ett riktigt åskoväder. Att höra åsksmällarna mullra och eka mellan bergväggarna var riktigt häftigt! Det lät som tredje världskriget startat!


Vädersajterna hade lovat fint väder dagen för loppet och när jag vaknade i lördags och såg att det var strålande sol och klarblå himmel kändes det i hela kroppen att det skulle bli en suverän dag på stigarna. Starten gick från frontónplanen mitt i byn kl 9 och redan efter 15-20 meter var det dags för den första uppförsbacken och första power walken. När vi kom ut ur byn och började bergochdalbanan mot första vätskestationen låg jag nånstans i bakre delen av fältet. Stigen var supersmal och det var nästan omöjligt att springa om eller bli omsprungen.

(Spoiler: Bilderna är tagna vid tidigare vandringar, men visar den faktiska banan.)






























Efter Asque blev stigen till en bred grusväg där alla "asfaltslöparna" sprang om mig, men så fort det blev det minsta tekniskt tog jag in på dem igen! Träningen på Romeleåsen verkar ha givit lite resultat i alla fall.

Dagens absolut läckraste sträcka kom när vi sprang genom en kanjon.

(Även de här bilderna togs vid vandringar innan och efter loppet.)























Efter att ha fyllt på med vätska och lite mat vid andra vätskestationen började en enorm klättring från km 9 till km 23. Det var egentligen inte så brant men den tog aldrig slut kändes det som. Efter vätskestation 3 gör man en slinga upp och över ett berg, högsta punkten på banan, med en helt fantastisk 360 graders panorama utsikt över hela nationalparken och kommer tillbaka till samma vätskestation. De frivilliga här mitt ute i ödemarken uppe på ett berg var supertrevliga och peppande. Jag drack så mycket jag bara kunde, minst tre glas med cola och en hel flaska med vatten vid station 3 och 4, solen stod mitt på himlen, det fanns ingen skugga och temperaturen hade stigit till över 30 grader (vilket är väldigt ovanligt för årstiden!).

Här skulle jag och Jon, en kille från Zaragoza som jag hade sällskap med, efter 34 kilometer börja nedstigningen tillbaka mot Alquezar. Så sakteliga får jag allt svårare att hålla Jons tempo och jag inser också att mina kläder inte längre är genomblöta av svett. Jag tycker också jag blivit lätt röd om armarna och det brände i nacken. Sista kilometern upp till station 5 stiger det ungefär 300 höjdmeter och jag tappar flera minuter mot Jon. Jag inser naturligtvis att jag inte bör fortsätta eftersom jag slutat svettas, vilket kan bli riktigt farligt. Så, lite motvilligt, berättar jag för de frivilliga på vätskestationen att jag nog måste bryta loppet eller i alla fall ta en ordentlig break innan jag fortsätter. De fixade så jag kunde få lite skugga och jag fick vatten, Gatorade och lite att käka. Efter en liten stund började jag frysa och svettas om vartannat, så det var bara att bryta loppet!

Så här besviken blir man av en DNF


















När transporten till Alquezar kom kunde vi se på avstånd hur segraren i ultraklassen gick i mål, ackompanjerad av fyrverkerier.

















Allt som allt är jag supernöjd med min insats, även om jag inte kom hela vägen till mållinjen. Sammanlagt sprang jag dock 42 kilometer och det kändes fantastiskt bra i kroppen och i huvudet hela tiden (utom sista 4-5 kilometerna). Jag hade inte någon värk i kroppen efter loppet och knäna kändes inte av alls. Det blev en riktigt skön och avslappnande semester och dessutom riktigt billigt. Loppet kostade bara 40 euro, mat och hotell kanske 300 till.

Jag har bara gott att säga om organisationen kring loppet, säkerhetstänket var högklassigt och man hade fått ihop nästan 200 frivilliga och de gjorde ett toppenjobb med vätskestationer och markering av banan. Om du känner för ett riktigt trailäventyr på en supertuff bana kan jag inte tänka mig något bättre lopp!

Nästa upplaga går av stapeln den 4-5 oktober 2014 och det vore faktiskt rätt kul att se de sista kilometerna och byn Radiquero innan jag springer in under målportalen till tonerna av Promentory.


No comments:

Post a Comment