Wednesday, May 14, 2014

I just killed my darlings!

Men du behöver inte ringa polisen för det! Du som läser den här bloggen för att den handlar om stiglöpning och/eller bergslöpning kommer inte att sakna de två inlägg jag just raderade.

Som plåster på såret får du här två av de läckraste filmerna jag sett på sistone. Den första går i Frankrike och är ytterligare en anledning att kila iväg till farbror doktorn och ordna läkarintyg.


Den andra är från ett lopp på hemmaplan, Höga Kusten Trail, och så snart de öppnar anmälan tänker jag slå till. Loppet går bara två veckor efter Bydalen, men jag helt enkelt måste springa det! Tipset om loppet fick jag från ledar-Anna på TNT i Malmö. Det är ett lopp som går längs Höga Kusten, en plats jag aldrig haft anledning att besöka. Förrän nu. Om verkligheten är ens en tiondel så vacker som filmen visar, så är det ett av 2014 års läckraste lopp!



Höga Kusten TRAIL - Utmana världsarvet from Höga Kusten on Vimeo.

Monday, May 5, 2014

Soteleden Terrängmarathon - en bråkig halvmara

WOWW! Vilken överraskning IK Granit bjöd på i helgens premiärupplaga av Soteleden terrängmarathon!

När jag nån gång i vintras såg den film de la upp på Vimeo visste jag direkt att jag bara var tvungen att testa det här loppet. När jag sen läste på hemsidan att alla de tre loppen skulle gå i "mycket tekniskt krävande terräng" var jag såld. Eftersom jag bara två veckor innan SLTM skulle springa mitt livs längsta lopp på Mallorca fegade jag lite och anmälde mig till 12 km loppet. Men när jag för en vecka sedan kände att kroppen och framför allt fötterna var OK mailade jag arrangören och bytte upp mig till halvmaran. Jag menar, ska man åka hela vägen från Malmö vill man ju ha valuta för pengarna!

I fredags hoppade jag in i bilen och körde upp till Bohuslän och Sotenäs kommun. Jag har aldrig varit där förut så när jag bara var drygt 5 mil från Strömstad och norska gränsen trodde jag att jag kört för långt, svängde in på en bensinmack och frågade efter vägen. Det visade sig att det var nästa avfart... Jag hade inte bokat något hotell, men hittade till Ramsviks camping där de hyr ut små mysiga stugor för bara 450 kr natten. Utsikten från Ramsvik kunde inte varit bättre. Österut utsikt över Hunnebostrand och om man gick tvärsöver ön hade man hela Skagerrak framför sig. Fredagen bjöd på en perfekt solnedgång så jag satt kvar på klipporna tills det var dags att gå tillbaka till Ramsvik där det serverades en suveränt god grillbuffé. Efter minst ett halvt kilo kött och lika mycket underbart god potatissallad slocknade jag som en vaggad bebis.






















Soteleden Terrängmarathon börjar i Bovallstrand och jag var på plats vid 10-tiden i lagom tid för att heja på och applådera iväg maratonlöparna. En timme senare sprang en förvånansvärt liten skara iväg för att tackla halvmaran. Första kilometern gick på ganska snälla stigar, men sen visade Soteleden sitt sanna ansikte. Rötter, stenar och klippor satte ner farten ganska ordentligt. Det var en synnerligen teknisk vandringsled vi sprang på, men eftersom det aldrig var några riktigt långa backar var det ändå "löpbart", dvs det var möjligt att hålla ett löpsteg om än ganska långsamt. Det var torrt och fint i markerna och mina Bajada greppade perfekt på klipporna. På ganska många ställen var det lite lerigt, men det gick alltid att enkelt ta sig runt den värsta geggan. Stigen gick över klippor, mellan enorma klippblock, genom skogspartier. Hela tiden uppbruten av stenar och rötter. Underlaget var det bråkigaste jag sprungit på hittills, men inte alls så fotledsvrickande som på Mallorca, bara man tittade var man satte fötterna och litade på att skorna fixade greppet.

Efter kanske 7-8 km var jag alldeles ensam, jag visste inte om det betydde att jag var allra sist eller om det fanns fler löpare efter mig. Maxtiden var så väl tilltagen att man utan problem kunnat promenixa runt och bara njuta av den underbart vackra utsikten.

Vid första vätskekontrollen hann jag ikapp två andra löpare, men de sprang om mig efter nån kilometer. Vid andra kontrollen kom en äldre man ikapp mig och jag bestämde mig för att i alla fall slå honom (återigen, lite fult, men såna små tankeknep håller mig borta från sistaplatsen i alla fall...). En del löpare har i efterhand rapporterat att vissa ställen, och särskilt de sista fem kilometerna, var lite dåligt markerade, men jag tyckte det var ganska logiskt vilken väg jag skulle följa. Det värsta som kan hända är ju att man får springa någon kilometer extra, eller hur? Nå, sista fem kilometerna hade jag en mäktig kamp med en tjej som tog in på mig på de få platta sträckorna, jag drog ifrån i uppförsbackarna där jag kunde powerhika. Med kanske en kilometer kvar sprang hon om på en längre platt och gick i mål ungefär en minut före mig. Min tid i mål var 3.11, den långsammaste halvmaran jag nånsin sprungit och en föga hedrande nästsista plats i herrarnas halvmara, men jag var supenöjd med tanke på hur teknisk, krävande och vacker banan var. (Den äldre mannen slog jag med fyra minuter!)

När jag kollade datan från Ambiten blev jag faktiskt ännu nöjdare. 540 hm+ och en "flat time" på bara 18 av 191 minuter visar hur kuperad banan var, resten gick antingen uppåt eller nedåt. På den här bilden syns inte många platta meter!







Sist, men inte minst, vill jag verkligen tacka arrangörerna i IK Granit, de frivilliga vid vätskestationerna och särskilt det äldre paret som jag hann se vid inte mindre än fyra tillfällen när banan korsade trafikerade vägar. Jag kommer garanterat stå på startlinjen i Bovallstand 2015 för att springa Sveriges bråkigaste halvmara!

Föreställ dig filmen nedan i solsken, torrt och fint i markerna och med vårgröna träd! Där har du lördagens trailäventyr.

Monday, April 28, 2014

Mitt längsta lopp - hittills!

När jag skrev racereporten till förra årets avbrutna lopp döpte jag det till Ultra Mallorca 2013 - jag tar en mulligan. Mulligan är ju den där möjligheten man har i bland annat golf att få göra om något man inte är riktigt nöjd med. Döm om min förvåning när någon högre makt hade valt att alldeles nedanför mitt hotellrum placera den irländska puben Mulligan´s!!!

















Det var självklart ett tecken, ett omen, om att välvilliga makter ville att jag skulle klara den här utmaningen. Jag är inte någon religiös människa, men sammanträffandet var bara alltför märkligt. Den högre makten hade uppenbarligen bestämt att mitt andra försök att springa 68 kilometer genom de mallorkinska bergen skulle mötas med framgång.

Dagarna innan loppet fylldes av långa vandringar i bergen i närheten av Port de Pollenca, jag gick upp vid 7-tiden, åt frukost, köpte vatten och något att äta och snörde på mig skorna. Bergen längs med kusten bortanför Cala Sant Vicenc kunde jag vandra i en hel dag utan att träffa mer än en handfull människor. Det fanns nästan ingen växtlighet och stigarna var minst sagt undermåligt markerade, men jag programmerade in GPS-punkter i Ambiten med jämna mellanrum för vara säker på att hitta tillbaka. Ofta kom jag inte tillbaka till hotellet förrän det började skymma.



Tro det eller ej, men det här är en spansk vandringsled!
























Dagen för själva loppet började redan kl halv fyra, restaurangen hade ordnat en helt okej frukostlåda åt mig med kokt ägg, apelsinjuice, bröd, nutella, ost och, bäst av allt, rykande hett kaffe! På bussen till starten i Valldemossa träffade jag Josep och Maria från Lleida. Vi skulle ha sällskap de första tre milen av loppet,  de hoppade av på samma ställe där jag gav upp förra året, offer för solen och värmen.


















Starten i Valldemossa
































Första delen av banan går upp från Valldemossa längs med en stenig vandringsled som kallas Cami de s´Arxiduc, en klättring på knappt 600 höjdmeter och sedan en nedstigning på nästan 800 höjdmeter till staden Deiá. Tack vare de lite kraftigare Montrail Bajada kunde jag utan problem springa och småjogga den här delen av sträckan och precis som förra året kunde jag passera ganska många i nedförslöpningen. Här låg jag någonstans i mitten av fältet. Jag gjorde bara ett kort depåstopp för att fylla mina softflasks med lite vatten innan jag fortsatte mot Sóller. Även den här delsträckan gick bättre än förra året, men det var redan olidligt varmt, nästan 30 grader. Jag var så fruktansvärt varm och när jag såg en liten bäck vid sidan av stigen tog jag en liten break och klev ner i vattnet. BIG MISTAKE! Strumpor, fotsulor och vatten är en dålig kombination vilket visade sig bara ett hundratal meter senare när jag kunde känna hur något (huden) lossnade under fötterna! Jag hade fortfarande en knapp kilometer kvar till vätskekontrollen i  Sóller och jag gick sista biten, medveten om att det jag gjort var urbota jättedumt!

Jag tog en ordentlig paus i Sóller, försökte torka skorna lite, men det var ju lönlöst. Det hade bildats en stor blåsa mitt under "trampdynan" på både höger och vänster fot. Skulle jag stoppas i år igen? Då kom jag att tänka på att jag ju hade den store Mulligan, den högre makten, på min sida och tack vare att jag sprungit på rätt OK till Sóller hade jag gott om tid. Jag bestämde mig där och då för att jag skulle ta mig till Pollenca om det så innebar att jag skulle gå hela vägen, det var fortfarande 45-50 kilometer kvar. Klättringen på nästan 1000 höjdmeter upp till Embalse de Cúber gick jättebra, det här var så långt jag kom förra året. Jag kände ingen smärta från blåsorna så jag bestämde mig för att fortsätta in på okänt territorium.

Utsikt över Sóller

Josep på väg uppför Barranc de Biniaraix

Bergssjön Gorg Blau

Bevattningskanal med iskallt vatten, perfekt att
doppa kepsen i!







































































De första kilometerna gick stigen svagt uppåt och följde de underbara bevattningskanalerna (se bilden ovan) vars kalla vatten gjorde värmen uthärdlig. Snart nog började dock klättringen upp till Coll de Prat Massanella, loppets högsta punkt (1251 möh). Stenbeläggningen som dittills varit fin, jämn och vällagd upphörde nu helt och ersattes av ett stenkaos. Det såg ut som om alla stenarna för att göra en fin stenstig fanns på plats, men stenarna låg huller om buller. Blåsorna under fötterna tyckte inte alls om det här underlaget.

















I små korta ögonblick av svaghet tänkte jag på att ge upp, men dels hade det i alla fall inneburit minst 15 kilometers vandring framåt eller tillbaka till Sóller, dels beskyddades jag ju av Mulligan. Den Stora Mulligan vann varje gång jag hade några negativa tankar och jag fortsatte framåt i maklig promenadtakt, försökte att inte trampa på de allra vassaste stenarna. Kroppen i övrigt kändes jättefräsch, ingen smärta eller trötthet. Efter vad som kändes som en evighet, där jag hela tiden blev passerad av andra löpare, kom jag i alla fall fram till nästa vätskestation vid klostret i Lluc.

Jag hade en dryg timme till de skulle dra repet. Klockan var sju och eftersom det skulle bli mörkt vid åtta-tiden satte jag på mig en undertröja och plockade fram pannlampan ur ryggsäcken. Första kilometerna gick på asfalt och jag gick så fort jag bara kunde och lagom till jag kom in på småstigarna ner mot Pollenca blev det mörkt. Arrangören hade tack och lov utrustat alla markeringarna med reflexer så det var precis som på reflexslingorna som Andreas och Sara (från TNT Malmö) ordnat i Bokskogen. Inga problem alls att hitta vägen, men stenkaoset gjorde i alla fall att det gick långsamt. Plötsligt uppenbarade sig Pollenca framför mig och trots att klockan var över elva på kvällen var det massor med folk ute och hejade på det fåtal löpare som fortfarande kämpade sig fram genom natten. De sista två hundra meterna sprang jag tillsammans med en annan löpare och när jag såg mållinjen la jag in en liten spurt för att åtminstone slå en annan löpare (fult, jag vet, men vad ska man göra?).


















Sammanlagt kom jag på plats 837 av 1200, med en sammanlagd tid av 15:26:42. Det var massvis med löpare som bröt och säkert lika många som inte kom till start, men jag är ganska nöjd med att ha fullföljt mitt livs längsta lopp (hittills!). Alla möjliga känslor for genom kroppen och knoppen när jag passerade mållinjen i Pollenca. Trötthet, glädje, smärta, stolthet. Och min nya känsla: mulligan!

Kroppen kändes fräsch och pigg redan dagen efter loppet och så här en vecka efter loppet är foten OK igen. Redan i helgen ska jag springa nästa lopp, Soteleden Terrängmarathon i Bohuslän. Lite drygt två mil teknisk terränglöpning och sightseeing under en solig (?) och härlig långhelg. Jag tar med mig den goa känslan från Mallorca och hoppas att Den Stora Mulligan hjälper mig i mål igen!

Saturday, April 12, 2014

Snart dags för Mallorca 2.0

Det är bara sju dagar kvar till Ultra Mallorca Serra de Tramuntana. Jag sprang det här loppet även förra året, men avbröt efter knappt 40 kilometer. Redan i bilen på väg tillbaka till hotellet från "brottssplatsen" ångrade jag det valet, så när anmälningarna öppnade i september förra året skickade jag in min anmälan. Ultra Mallorca har varit mitt stora, nära nog enda, mål hela vintern och tack och lov har det bara varit ett par dagar med snö och minusgrader det här året. Den långa och märkliga vintern vi hade förra året betydde för min del att löpträningen i stort sett helt låg nere fram till april. Inte precis ideal uppladdning för 65 km i mallorkinska berg! Så gick det som det gick då, DNF a la grande!

















I höstas anmälde jag mig till TNT här i Malmö och det "veckliga" passet med en blandning av långa, korta intervaller, backpass och fartlek har verkligen betytt allt för att jag nu kommer till Mallorca och är bättre tränad än på ganska väldigt många år. De senaste tre månaderna har även fört med sig en ny sorts träning, varje lördag eller söndag åker jag till olika natursköna platser i Skåne och kör ett riktigt långpass, mellan 3-6 timmar. Det blir alltid blandad löpning och speed hiking och alltid med ordentlig packning i ryggsäcken. Extra kläder, regnjacka, full vattenblåsa, första hjälpen, pannlampa och mobiltelefon har jag alltid med på långpassen. Det är ungefär den obligatoriska utrustning som krävs på lite längre lopp.

Utöver TNT och långpasset har jag försökt att få in minst ett Friskis-pass i veckan också, men det är egentligen allt. Det kan verka lite oortodoxt att inför en bergsultra bara träna löpning två gånger i veckan, men det är priset jag får betala för min fasta övertygelse att asfalt betyder döden för mina leder och för min löpupplevelse! Det är kanske därför aktiviteten här på bloggen varit minst sagt sparsam det senaste halvåret, jag har helt enkelt fått min dos med inspiration på de skånska stigarna i stället för som tidigare genom att leva något slags virtuellt löparliv. Att jag jobbar vanliga kontorstider begränsar helt enkelt de tider som varit tillgängliga för löpning. Vi får se om jag kanske hittar lite fler tider under veckan för att köra till Torup eller the Lodge eller Frostavallen eller några andra ställen med fina stigar nu när det börjar bli ljust på kvällarna.

På tisdag åker jag till Port de Pollenca och dagarna innan loppet den 19:e ska jag ägna åt 110 % "me-time". Vandra i bergen, äta och dricka gott på trevliga restauranger, kanske till och med försöka att läsa någon bok som inte handlar om löpning (!). Hoppas på riktigt bra väder så det går att vara ute hela tiden. Prognosen, så här en vecka innan loppet, säger ca 20 grader och mest sol, men vädergubbarna har haft fel förr...

















En av mina ursäkter för att bryta loppet förra året var att jag hade ont i fötterna på grund av att skorna var väldigt mjuka. I år har jag tänkt springa antingen i ett par Montrail Bajada eller superskorna från Scott (inte ett slitmärke syns i sulan trots ganska många timmars användning!). Båda två är ordentligt rymliga och breda och har skön dämpning, vilket kommer att behövas på den extremt steniga vandringsleden. Jag fick lite panik i vintras och införskaffade ett par Hoka Mafate, Hokas supermjuka, superdämpade maximodell, men jag tror de får stanna hemma den här gången. Skorna är så sköna att springa i på stigar, men de sista 10-15 kilometerna av loppet kommer gå på asfalt och då passar inte Hokasarna så bra just på grund av mjukheten. De väger också ett par tiotals gram mer än mina andra skor och om jag är väldigt trött i benen är det bättre psykologiskt att ha lättare skor på fötterna (intalar jag mig i alla fall).

















Mat och dryck under loppet blir samma som under loppet i Pyrenéerna i höstas, dvs Nuun, ClifBar och kanelgifflar. En ClifBar är ca 250 kcal och en giffel motsvarar ungefär 180 och innehåller precis vad en kropp i rörelse behöver. I vätskestationerna ska jag hålla mig till vitt bröd med nutella och de lokala, saftiga apelsinerna.

För att du ska få en liten uppfattning om vad som väntar mig, hoppa fram till ca 2.10 min i den här videon. Jag bröt loppet förra året vid Embalse de Cuber och det ska bli så underbart att få se resten av leden, Gorg Blau och de branta nerförsbackarna efter högsta punken, klostret i Lluc och framför allt att springa genom de smala gatorna och gränderna i Pollenca och över den hägrande mållinjen.


Sunday, March 9, 2014

Stävie trail - solig söndagstrail

I morse hoppade jag in i bilen och styrde kosan mot den lilla byn Stävie, alldeles utanför Kävlinge. Anna och Fredrik hade arrangerade Stävie trail - ett terränglopp i en skog du inte visste fanns. Det som först var tänkt som ett litet välgörenhetslopp för diabetessjuka barn i Afrika, växte och växte och växte... På startlinjen stod nu ungefär 400 löpsugna skåningar! Inte illa för ett lokalt lopp som sprangs för första gången!

Jag hade anmält mig till 13 km, två varv på de små mjuka fina stigarna, och hade bara tänkt ta det superlugnt och njuta av vädret och peppningen från åskådare och medlöpare. När starten gick lufsade jag iväg. Efter en kilometer var jag som vanligt tvungen att ta en liten "biobreak" och när jag började springa igen hade jag fullständigt glömt allt vad gäller att ta det lugnt. Sen blev jag bara omsprungen av en handfull löpare, men jag sprang ikapp och om massvis med folk! Det känns i kroppen att jag helt och hållet eliminerat asfaltslöpning och bara springer små stigar och obanat, fötterna hittar rätta balansen omedvetet. Jätteskön känsla i kroppen och ben som inte ville ta slut trots att jag sprang fortare på de läckra stigarna än någonsin på asfalt! När Ambiten pep för femte gången (5 km passeringen) satte jag in en liten spurt till och med. 6,2 km på 37 minuter är en sanslöst bra tid för att vara mig och jag hoppade över det andra varvet. Supernöjd med dagen: strålande sol, glada människor, stiglöpning och nytt PB på fem kilometer trail!

Lånar en bild från sydsvenskan:


Monday, February 17, 2014

Världens hårdaste lopp

Det här är ett kontroversiellt ämne: vilket är det svåraste, tuffaste trailloppet i världen? En del menar att det är UTMB, andra Hard Rock eller kanske Western States. Många skulle säga att Badwater och Marathon de Sables slår Hard Rock och de andra med hästlängder! Förra veckan gick den helt underbara dokumentären Desert Runners på Kunskapskanalen (hur imponerande är inte Samantha Gash?), fyra ökenlopp på fyra kontinenter. Vart och ett av loppen är ca 250 km och klarar man av alla fyra på ett år blir det en Grand Slam. Vid de sammanlagt tre tillfällen som hela serien 4 Deserts har körts (dvs alla fyra loppen gått samma år) har sammanlagt 28 löpare klarat av the Grand Slam. Endast en handfull deltagare klarar alltså detta och det måste väl ändå vara Världens Tuffaste Lopp Alla Kategorier?

Mitt svar är nej, det absolut svåraste och tuffaste loppet måste vara the Barkley Marathons. Loppet består av fem varv längs en bana som är ungefär 20 miles (därav pluraländelsen i Barkley Marathons). Sammanlagt har loppet ungefär (håll i dig ordentligt!) 20000 positiva höjdmeter!! Ett av de första inläggen på den här bloggen handlade faktiskt om Barkley och jag har följt loppet sedan dess. I loppets 28-åriga historia har sammanlagt 14 löpare klarat loppets drygt 100 miles genom Frozen Head State Parks tokbranta kullar. Med tanke på att bara 25-35 personer får en inbjudan till att starta innebär det att endast mellan 1-2 % av deltagarna faktiskt genomför loppet. Många år kommer INGEN av de startande ens i mål!

2012 fick äkta paret Tim och Anika, ett par dokumentärfilmare, chansen att följa loppet, löparna och raceledaren Lazarus Lake innan, under och efter loppet. Det skedde genom finansiering av frivilliga som betalade in mellan 5-5000$ till Kickstarter (för 50$ får jag en DVD med filmen och tillgång till streamat material!). Efter massvis med förseningar där de jobbat med bla TV-serien Mad Men, verkar det som filmen äntligen är på väg att bli klar för release! I början av januari hade de bara lite slutklippning kvar, själva filmen verkar bli knappt 2 timmar, med en hel del extra material och intervjuer. Samtidigt är det snart dags för 2014 års Barkley, datum och tid för loppet känner bara deltagarna och Lazarus till, men det brukar gå runt den sista helgen i mars. Att bara anmäla sig till loppet är en hel vetenskap, att bli antagen och ens få starta är nästintill omöjligt och att genomföra alla fem varven är, in my humble opinion, Världens Tuffaste Lopp!

Det verkar som om filmen om Barkley är väg att bli klar, ingen av de här filmerna, eller ens Thanks Giving specialaren på Vimeo funkar att lägga in här. Lite tråkigt, men jag förstår Tim och Anika, de har spenderat snart två år med att producera filmen. Du får hålla till godo med länkarna nedan till Youtubevideor.





Ett par spännande artiklar och racereports har det blivit också:




Fotografen Geoffrey Baker tog förresten Före och Efter bilder av deltagarna 2012, deras ansiktsuttryck säger väl allt, eller hur?

















Vem överlever (?) Barkley 2014 bäst? Mitt tips är en av de som klarade alla fem varven förra året, Nickademus Hollon. Han har slutat blogga sen ett par månader och verkar helt ha gått under jord. Han gjorde likadant förra året, för att i stort sett bosätta sig i Frozen Head och träna. Här är hans racereport från förra året, det är mycket läsvärt för alla som tycker om att springa långt/länge!!

Tuesday, February 4, 2014

Train. Race. Beer.

Ethan Newberry (aka The Ginger Runner) är en skådespelare och komiker från Los Angeles som också springer långt och länge. Han driver bloggen gingerrunner.com där han testar löparskor, tajts, löparsäckar och en massa andra löparprylar. Han gör det på sitt alldeles egna överhypade sätt, och det är riktigt underhållande och snyggt gjort! Exempelvis har han testat två av mina favoritprodukter från Salomon, världens bästa rygga och världens skönaste 3/4 tajts (wangage?).




The Ginger gör också superläckra filmer om de lopp han springer. Exempelvis två av de där helt orealistiska loppen, men som ändå finns med på min "bucket list", Squamish 50 mile (sjukt vackra skogsstigar i bergen norr om Vancouver) och Leona Divide 50 miler i Kalifornien.



"I am gonna finish this mother-fucker! Fuck, yeah!" - Ethan Newberry, 2013