Friday, September 12, 2014

Den långa historien om Höga Kusten Trail

Mmm, det här var loppet som jag föll pladask för direkt när jag såg den superläckra promovideon nån gång i vintras. I lördags var det dags att springa 43 kilometer. Skulle Höga Kusten kunna leva upp till mina ganska högt ställda förväntningar?

Ju närmre loppet kom desto mer information avslöjades på loppets Facebook-sida. På torsdagen innan loppet tog jag tåget till den lilla orten Docksta strax söder om Örnsköldsvik. Det är det längsta norrut i Sverige jag har varit och det märktes verkligen, resan innebar byten i Stockholm, Sundsvall och Kramfors (tack för det SJ!).

Har Sundsvalls station någonsin varit vackrare?















Efter nästan 12 timmars resa släpptes jag av i Docksta och letade reda på Villa Orrbacken där jag skulle bo. B&Bn drivs av ett mycket vänligt par som vid frukosten nästa dag erbjöd sig att ge mig skjuts till nationalparken Skuleskogen som ligger bara ett par kilometer från Docksta. Skuleskogen, och intilliggande Skuleberget, är också den plats där loppet skulle gå och det gav mig möjlighet att reka lite på egen hand och i lugn och ro se den vackra natur som jag sett i promovideon. Jag speedhajkade från Entré Syd upp till Slåttdalsskrevan, vidare uppför Slåttdalsberget, en märklig stig som inte var markerad led ledde sedan ner till Tärnättvattnen där jag åter hamnade på Höga Kusten-leden. Tillbaka genom Slåttsdalsskrevan via Skrattaborrtjärnen och Långtjärnen till Entré Väst. Utan att jag egentligen märkte det hade jag vandrat i 5,5 timme (inklusive en hel del pauser för att njuta av naturen.

Det här är ett par (blev visst ganska många fler än ett par, men hål till godo!) ögonblicksbilder av den underbart vackra och dramatiska naturen i Skuleskogen. Dagen efter skulle Höga Kusten Trail gå på exakt dom här platserna.

Typiskt underlag i Skuleskogen, inget kul
i regn

På ett par ställen balanserar man sig över såna här stenfält

En mosse?

Blir det bättre än så här i Sverige? Skulle inte tro det!!


Slåttdalsskrevan


Tärnättvattnen

Tärnättvattnen sett från Slåttdalsskrevan

Dramatisk entré till Slåttdalsskrevan

Slåttdalsberget sett från intilliggande Stampberget

Utsikt över Höga Kusten-skärgården från Stampberget

Smuttig och lättlöpt stig!!

Mer smuttig stig!

Långtjärnen i bakgrunden





















På fredagskvällen var det dags att hämta nummerlapp och få lite mer info om loppet. Briefingen gavs i Vildmarksbyn som ägs och drivs av Jerry Engström, en driven och entusiastisk man som investerat stort i Skuleberget och Docksta. Jerry är självklart även den som arrangerat Höga Kusten Trail, utan att egentligen själv vara traillöpare. Det skulle dock visa sig att hans entusiasm, kontakter och lokalkännedom var precis vad som behövdes för att ordna ett mycket trevligt stiglopp.

Klockan 9 på lördagsmorgonen hade 176 löpare bussats ut till den västra entrén till Skuleskogens nationalpark. En del var nog lite nervösa, inte alla hade sprungit 43 kilometer tidigare och ännu färre hade gjort det i en sådan krävande miljö som här. När Jerry släppte iväg oss la jag mig direkt bland de sista. De första enkla kilometerna innan vi kom fram till Slåttdalsberget och Skrevan kunde jag rulla på i ganska OK tempo. Efter gårdagens rekning visste jag att det inte skulle bli så mycket löpning, jag har helt enkelt ingen chans att träna på sån här terräng. På väg genom Slåttdalsskrevan var jag nästan själv, fast det hördes rop och skratt både framifrån och bakifrån. Det lät som alla som sprang loppet tyckte det här var lika vackert och kul som jag tyckte. Dagen innan hade jag kommit ner till Tärnättvattnen och trott att de låg i havsnivå, men när jag sprang vidare längs stigen ner mot Tärnättholmarna där den första vätskestationen låg insåg jag att de måste ha legat ett par hundra meter över havsnivån, stigen höll på att aldrig ta slut och det ledde neråt nästan hela tiden.

Efter att ha halkat och tagit ett ofrivilligt dopp i Skravelbäcken kom jag i alla fall fram till vätskestationen. Sportdryck med rödbetsjuice och en märklig jordnötsenergikaka senare och jag var på väg tillbaka uppför backen mot Slåttdalsberget, det skulle leda uppför i stort sett hela tiden i fyra kilometer så jag stängde av hjärnan och bara fokuserade på att sätta en fot framför den andra. Jag klättrade om och förbi ett par medtävlare innan jag åter befann mig vid Tärnättvattnen. Svettig och andfådd letade jag mig vidare upp genom Slåttdalsskrevan, över Slåttdalsberget mot Entré Syd där nästa vätskestation låg, ca 25 kilometer in i loppet.

Utsikt från Entré Syd. Enda bilden jag tog under själva loppet.















Härifrån fortsatte loppet på blandat grusväg och småstig. Jag hade inte tagit så många löpsteg från Tärnättholmarna och knäna ville inte riktigt komma igång så jag gick trots att det egentligen var löpbart hela den här sträckan. Jag visste att jag någon gång skulle komma fram till E4 och korsa den. Jag lyssnade efter billjud och när jag nästan givit upp nådde jag äntligen fram till korsningen, skönt, bara någon kort kilometer med platt grusväg fram till Naturum i skuggan av Skuleberget och den tredje vätskestationen. Nästan direkt efter Naturum började klättringen uppför Skuleberget, redan på briefingen kvällen innan hade vi fått höra att Skuleberget skulle bestigas två gånger innan man äntligen fick gå i mål. Efter en liten stund gick jag slut på energi och direkt började jag misströsta (förbannade huvud!!). Det kändes som jag aldrig skulle komma upp till toppstugan, men så hördes röster och en koskälla. Jag visste att jag fortfarande hade hela vägen nerför berget, runt Vildmarksbyn och sedan hela vägen tillbaka uppför berget och hade funderat på att helt enkelt bryta vid toppstugan. Mina två senaste lite längre lopp var dock DNFer och jag ville inte ha en till. Pratade som allra hastigast med Jerry och berättade att jag hade tvivel på fortsättningen, men han var (tack och lov!) obeveklig och tyckte jag skulle fortsätta, det var ju bara en lite bit kvar. Jag hade väl egentligen varit inne på samma sak så jag fortsatte. Mötte flera löpare längs vägen och vi peppade varandra och till slut hade de negativa tankarna vänt och jag såg nästan fram emot uppförsbacken, 250 höjdmeter på lite drygt en kilometer grusväg. Piece of cake! Hela vägen upp tänkte jag på hur publiken bär fram löparna i Fully de sista 100 superbranta meterna (se videon nedan). När jag äntligen hörde Jerrys koskälla, som innebar att jag bara hade kanske 50 meter kvar spenderade jag de sista krafterna i ett patetiskt försök till spurt! Tiden in i mål var 9 timmar och 40 minuter.

video


Jag hade lock för öronen och kunde knappt prata, men efter att ha fått på mig lite torra och varma kläder, lite mat och en Höga Kusten öl, så kändes det så förbannat bra i hela kroppen och i huvudet! Någon tände en skön brasa och vi satt ett par löpare runt elden och pratade om dagens upplevelser ända tills det var dags att ta liften ner till Docksta igen. 

Det här loppet blev faktiskt precis lika bra som jag hade tänkt mig. För att vara första gången loppet arrangeras var det förvånansvärt få misstag och problem (åtminstone som märktes utåt). Jag tror att loppet var fullbokat med 176 löpare, men banan hade utan problem kunnat svälja det dubbla antalet. Det enda jag hade velat ändra på är transport av en väska med kläder upp till toppstugan. Som det blev nu hade jag med mig extrakläderna i ryggsäcken, visserligen bara en extra t-shirt och en lite tjockare merinotröja, men ändå. Det hade också varit enklare för både löpare och åskådare att kunna heja på de löpare som gick i mål om liften hade kunnat vara igång hela tiden loppet pågår (jag har förstått att den delen kanske löser sig redan till nästa år).  

2 comments:

  1. Inspirerande! Höga kusten är verkligen läckert. Hade glädjen att få uppleva Höga Kustenleden på High Coast Ultra i somras. Kommer garanterat tillbaka. Det här loppet kanske blir en anledning att besöka området igen. :-)

    ReplyDelete
  2. Bra beskrivet, delade upplevelsen och tänker göra om loppet

    ReplyDelete