Monday, April 28, 2014

Mitt längsta lopp - hittills!

När jag skrev racereporten till förra årets avbrutna lopp döpte jag det till Ultra Mallorca 2013 - jag tar en mulligan. Mulligan är ju den där möjligheten man har i bland annat golf att få göra om något man inte är riktigt nöjd med. Döm om min förvåning när någon högre makt hade valt att alldeles nedanför mitt hotellrum placera den irländska puben Mulligan´s!!!

















Det var självklart ett tecken, ett omen, om att välvilliga makter ville att jag skulle klara den här utmaningen. Jag är inte någon religiös människa, men sammanträffandet var bara alltför märkligt. Den högre makten hade uppenbarligen bestämt att mitt andra försök att springa 68 kilometer genom de mallorkinska bergen skulle mötas med framgång.

Dagarna innan loppet fylldes av långa vandringar i bergen i närheten av Port de Pollenca, jag gick upp vid 7-tiden, åt frukost, köpte vatten och något att äta och snörde på mig skorna. Bergen längs med kusten bortanför Cala Sant Vicenc kunde jag vandra i en hel dag utan att träffa mer än en handfull människor. Det fanns nästan ingen växtlighet och stigarna var minst sagt undermåligt markerade, men jag programmerade in GPS-punkter i Ambiten med jämna mellanrum för vara säker på att hitta tillbaka. Ofta kom jag inte tillbaka till hotellet förrän det började skymma.



Tro det eller ej, men det här är en spansk vandringsled!
























Dagen för själva loppet började redan kl halv fyra, restaurangen hade ordnat en helt okej frukostlåda åt mig med kokt ägg, apelsinjuice, bröd, nutella, ost och, bäst av allt, rykande hett kaffe! På bussen till starten i Valldemossa träffade jag Josep och Maria från Lleida. Vi skulle ha sällskap de första tre milen av loppet,  de hoppade av på samma ställe där jag gav upp förra året, offer för solen och värmen.


















Starten i Valldemossa
































Första delen av banan går upp från Valldemossa längs med en stenig vandringsled som kallas Cami de s´Arxiduc, en klättring på knappt 600 höjdmeter och sedan en nedstigning på nästan 800 höjdmeter till staden Deiá. Tack vare de lite kraftigare Montrail Bajada kunde jag utan problem springa och småjogga den här delen av sträckan och precis som förra året kunde jag passera ganska många i nedförslöpningen. Här låg jag någonstans i mitten av fältet. Jag gjorde bara ett kort depåstopp för att fylla mina softflasks med lite vatten innan jag fortsatte mot Sóller. Även den här delsträckan gick bättre än förra året, men det var redan olidligt varmt, nästan 30 grader. Jag var så fruktansvärt varm och när jag såg en liten bäck vid sidan av stigen tog jag en liten break och klev ner i vattnet. BIG MISTAKE! Strumpor, fotsulor och vatten är en dålig kombination vilket visade sig bara ett hundratal meter senare när jag kunde känna hur något (huden) lossnade under fötterna! Jag hade fortfarande en knapp kilometer kvar till vätskekontrollen i  Sóller och jag gick sista biten, medveten om att det jag gjort var urbota jättedumt!

Jag tog en ordentlig paus i Sóller, försökte torka skorna lite, men det var ju lönlöst. Det hade bildats en stor blåsa mitt under "trampdynan" på både höger och vänster fot. Skulle jag stoppas i år igen? Då kom jag att tänka på att jag ju hade den store Mulligan, den högre makten, på min sida och tack vare att jag sprungit på rätt OK till Sóller hade jag gott om tid. Jag bestämde mig där och då för att jag skulle ta mig till Pollenca om det så innebar att jag skulle gå hela vägen, det var fortfarande 45-50 kilometer kvar. Klättringen på nästan 1000 höjdmeter upp till Embalse de Cúber gick jättebra, det här var så långt jag kom förra året. Jag kände ingen smärta från blåsorna så jag bestämde mig för att fortsätta in på okänt territorium.

Utsikt över Sóller

Josep på väg uppför Barranc de Biniaraix

Bergssjön Gorg Blau

Bevattningskanal med iskallt vatten, perfekt att
doppa kepsen i!







































































De första kilometerna gick stigen svagt uppåt och följde de underbara bevattningskanalerna (se bilden ovan) vars kalla vatten gjorde värmen uthärdlig. Snart nog började dock klättringen upp till Coll de Prat Massanella, loppets högsta punkt (1251 möh). Stenbeläggningen som dittills varit fin, jämn och vällagd upphörde nu helt och ersattes av ett stenkaos. Det såg ut som om alla stenarna för att göra en fin stenstig fanns på plats, men stenarna låg huller om buller. Blåsorna under fötterna tyckte inte alls om det här underlaget.

















I små korta ögonblick av svaghet tänkte jag på att ge upp, men dels hade det i alla fall inneburit minst 15 kilometers vandring framåt eller tillbaka till Sóller, dels beskyddades jag ju av Mulligan. Den Stora Mulligan vann varje gång jag hade några negativa tankar och jag fortsatte framåt i maklig promenadtakt, försökte att inte trampa på de allra vassaste stenarna. Kroppen i övrigt kändes jättefräsch, ingen smärta eller trötthet. Efter vad som kändes som en evighet, där jag hela tiden blev passerad av andra löpare, kom jag i alla fall fram till nästa vätskestation vid klostret i Lluc.

Jag hade en dryg timme till de skulle dra repet. Klockan var sju och eftersom det skulle bli mörkt vid åtta-tiden satte jag på mig en undertröja och plockade fram pannlampan ur ryggsäcken. Första kilometerna gick på asfalt och jag gick så fort jag bara kunde och lagom till jag kom in på småstigarna ner mot Pollenca blev det mörkt. Arrangören hade tack och lov utrustat alla markeringarna med reflexer så det var precis som på reflexslingorna som Andreas och Sara (från TNT Malmö) ordnat i Bokskogen. Inga problem alls att hitta vägen, men stenkaoset gjorde i alla fall att det gick långsamt. Plötsligt uppenbarade sig Pollenca framför mig och trots att klockan var över elva på kvällen var det massor med folk ute och hejade på det fåtal löpare som fortfarande kämpade sig fram genom natten. De sista två hundra meterna sprang jag tillsammans med en annan löpare och när jag såg mållinjen la jag in en liten spurt för att åtminstone slå en annan löpare (fult, jag vet, men vad ska man göra?).


















Sammanlagt kom jag på plats 837 av 1200, med en sammanlagd tid av 15:26:42. Det var massvis med löpare som bröt och säkert lika många som inte kom till start, men jag är ganska nöjd med att ha fullföljt mitt livs längsta lopp (hittills!). Alla möjliga känslor for genom kroppen och knoppen när jag passerade mållinjen i Pollenca. Trötthet, glädje, smärta, stolthet. Och min nya känsla: mulligan!

Kroppen kändes fräsch och pigg redan dagen efter loppet och så här en vecka efter loppet är foten OK igen. Redan i helgen ska jag springa nästa lopp, Soteleden Terrängmarathon i Bohuslän. Lite drygt två mil teknisk terränglöpning och sightseeing under en solig (?) och härlig långhelg. Jag tar med mig den goa känslan från Mallorca och hoppas att Den Stora Mulligan hjälper mig i mål igen!

4 comments:

  1. Bästa gratulationer! Tack för en mycket inspirerande berättelse och bilder av din fantastiska upplevelse!!

    ReplyDelete
  2. Tack Peter! Jag har ju följt din blogg ett tag nu och tar till mig så mycket jag bara kan. Lycka till med förberedelserna och träningen inför PTL!!

    ReplyDelete
  3. Grattis till distansrekord och genomförd ultra! Du verkar ha en förkärlek till till de Spanska öarna :-) Hur långt var loppet? Hittade ingen info om distansen. Ses vi på Kullamannen?

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag pluggade i Madrid och Alicante, och hade en spansk flickvän i flera år, så Spanien är mitt andra hemland kan man väl säga. Det är lite som Herman Lindqvist skrev: Alla länder är annorlunda, men Spanien är lite mer annorlunda. Jag tröttnar aldrig på att resa i Spanien och det finns fortfarande många delar som jag inte sett. Och ännu fler sedan jag började springa i berg.

      Loppet på Mallorca var, lite beroende på vem man frågar (också väldigt spanskt), mellan 63-69 km.

      Jag kommer springa pannlampeloppet på Kullamannen, dvs på torsdagskvällen. När ni andra springer på Kullahalvön den 31:a kommer jag köra Ringsjön Runt, ett motionslopp på cykel.

      Delete