Stävie trail - solig söndagstrail

I morse hoppade jag in i bilen och styrde kosan mot den lilla byn Stävie, alldeles utanför Kävlinge. Anna och Fredrik hade arrangerade Stävie trail - ett terränglopp i en skog du inte visste fanns. Det som först var tänkt som ett litet välgörenhetslopp för diabetessjuka barn i Afrika, växte och växte och växte... På startlinjen stod nu ungefär 400 löpsugna skåningar! Inte illa för ett lokalt lopp som sprangs för första gången!

Jag hade anmält mig till 13 km, två varv på de små mjuka fina stigarna, och hade bara tänkt ta det superlugnt och njuta av vädret och peppningen från åskådare och medlöpare. När starten gick lufsade jag iväg. Efter en kilometer var jag som vanligt tvungen att ta en liten "biobreak" och när jag började springa igen hade jag fullständigt glömt allt vad gäller att ta det lugnt. Sen blev jag bara omsprungen av en handfull löpare, men jag sprang ikapp och om massvis med folk! Det känns i kroppen att jag helt och hållet eliminerat asfaltslöpning och bara springer små stigar och obanat, fötterna hittar rätta balansen omedvetet. Jätteskön känsla i kroppen och ben som inte ville ta slut trots att jag sprang fortare på de läckra stigarna än någonsin på asfalt! När Ambiten pep för femte gången (5 km passeringen) satte jag in en liten spurt till och med. 6,2 km på 37 minuter är en sanslöst bra tid för att vara mig och jag hoppade över det andra varvet. Supernöjd med dagen: strålande sol, glada människor, stiglöpning och nytt PB på fem kilometer trail!

Lånar en bild från sydsvenskan:

Världens hårdaste lopp

Det här är ett kontroversiellt ämne: vilket är det svåraste, tuffaste trailloppet i världen? En del menar att det är UTMB, andra Hard Rock eller kanske Western States. Många skulle säga att Badwater och Marathon de Sables slår Hard Rock och de andra med hästlängder! Förra veckan gick den helt underbara dokumentären Desert Runners på Kunskapskanalen (hur imponerande är inte Samantha Gash?), fyra ökenlopp på fyra kontinenter. Vart och ett av loppen är ca 250 km och klarar man av alla fyra på ett år blir det en Grand Slam. Vid de sammanlagt tre tillfällen som hela serien 4 Deserts har körts (dvs alla fyra loppen gått samma år) har sammanlagt 28 löpare klarat av the Grand Slam. Endast en handfull deltagare klarar alltså detta och det måste väl ändå vara Världens Tuffaste Lopp Alla Kategorier?

Mitt svar är nej, det absolut svåraste och tuffaste loppet måste vara the Barkley Marathons. Loppet består av fem varv längs en bana som är ungefär 20 miles (därav pluraländelsen i Barkley Marathons). Sammanlagt har loppet ungefär (håll i dig ordentligt!) 20000 positiva höjdmeter!! Ett av de första inläggen på den här bloggen handlade faktiskt om Barkley och jag har följt loppet sedan dess. I loppets 28-åriga historia har sammanlagt 14 löpare klarat loppets drygt 100 miles genom Frozen Head State Parks tokbranta kullar. Med tanke på att bara 25-35 personer får en inbjudan till att starta innebär det att endast mellan 1-2 % av deltagarna faktiskt genomför loppet. Många år kommer INGEN av de startande ens i mål!

2012 fick äkta paret Tim och Anika, ett par dokumentärfilmare, chansen att följa loppet, löparna och raceledaren Lazarus Lake innan, under och efter loppet. Det skedde genom finansiering av frivilliga som betalade in mellan 5-5000$ till Kickstarter (för 50$ får jag en DVD med filmen och tillgång till streamat material!). Efter massvis med förseningar där de jobbat med bla TV-serien Mad Men, verkar det som filmen äntligen är på väg att bli klar för release! I början av januari hade de bara lite slutklippning kvar, själva filmen verkar bli knappt 2 timmar, med en hel del extra material och intervjuer. Samtidigt är det snart dags för 2014 års Barkley, datum och tid för loppet känner bara deltagarna och Lazarus till, men det brukar gå runt den sista helgen i mars. Att bara anmäla sig till loppet är en hel vetenskap, att bli antagen och ens få starta är nästintill omöjligt och att genomföra alla fem varven är, in my humble opinion, Världens Tuffaste Lopp!

Det verkar som om filmen om Barkley är väg att bli klar, ingen av de här filmerna, eller ens Thanks Giving specialaren på Vimeo funkar att lägga in här. Lite tråkigt, men jag förstår Tim och Anika, de har spenderat snart två år med att producera filmen. Du får hålla till godo med länkarna nedan till Youtubevideor.

Barkley Marathons: 100 Minutes Per Mile- The Lost Weekend

BarkleyMarathons Kickstarter

The Barkley Marathons Movie - Interview with Tim Kane and Annika Iltis

Ett par spännande artiklar och racereports har det blivit också:

http://www.outsideonline.com/outdoor-adventure/running/60-Hours-of-Hell-The-Story-of-the-Barkley-Marathons.html

http://conductthejuices.com/2011/04/13/the-barkley-breaks-white-trash-again/

http://www.believermag.com/issues/201105/?read=article_jamison

Fotografen Geoffrey Baker tog förresten Före och Efter bilder av deltagarna 2012, deras ansiktsuttryck säger väl allt, eller hur?

Vem överlever (?) Barkley 2014 bäst? Mitt tips är en av de som klarade alla fem varven förra året, Nickademus Hollon. Han har slutat blogga sen ett par månader och verkar helt ha gått under jord. Han gjorde likadant förra året, för att i stort sett bosätta sig i Frozen Head och träna. Här är hans racereport från förra året, det är mycket läsvärt för alla som tycker om att springa långt/länge!!

Train. Race. Beer.

Ethan Newberry (aka The Ginger Runner) är en skådespelare och komiker från Los Angeles som också springer långt och länge. Han driver bloggen gingerrunner.com där han testar löparskor, tajts, löparsäckar och en massa andra löparprylar. Han gör det på sitt alldeles egna överhypade sätt, och det är riktigt underhållande och snyggt gjort! Exempelvis har han testat två av mina favoritprodukter från Salomon, världens bästa rygga och världens skönaste 3/4 tajts (wangage?).

The Ginger gör också superläckra filmer om de lopp han springer. Exempelvis två av de där helt orealistiska loppen, men som ändå finns med på min "bucket list", Squamish 50 mile (sjukt vackra skogsstigar i bergen norr om Vancouver) och Leona Divide 50 miler i Kalifornien.

"I am gonna finish this mother-fucker! Fuck, yeah!" - Ethan Newberry, 2013

En mycket överraskande 1:a plats!

Igår morse åkte jag tillsammans med kusin J, Henric och Glenn från Skåne till Bornholm för att uppleva 2014 års första löptävling, Salomon Hammer Trail Winter Edition. Uppladdningen kunde ha varit bättre, jag har haft lite problem med ryggen senaste veckorna och en lätt förkylning förra helgen. Det har kommit ett par centimeter snö de senaste dagarna och när färjan lämnade Ystads hamn blåste det ganska starka vindar. Men det här var precis vad jag hade hoppats på när jag anmälde mig till loppet. Jag menar, varför skulle jag springa ett traillopp mitt i vintern om det inte råder vinterväder? Ju råare och bistrare desto bättre!

Väl på plats vid Hammerhavnen på nordvästra Bornholm fick jag en överraskning, naturen var mycket vildare och mer exotisk än jag förväntat mig, bara 10 mil från Malmö. Kullarna och "bergen" påminde en hel del om Kullaberg, men istället för lerjord fanns här sand vilket gjorde att det inte alls blev så halkigt på stigarna.

Start och mål i Hammerhavnen

Arrangemanget cirklade naturligt nog mestadels kring de två huvudloppen: maratonsträckan och 50 miles loppet. Sammanlagt hade 175 löpare anmält sig och den stora majoriteten av dessa till de båda längsta loppen. Jag hade genom TNT anmält mig till 10 km och det var en liten men ganska tapper skara löpare som strax innan startskottet lämnade värmen i multihuset för att springa de tuffaste tio kilometerna stig som Danmark kan erbjuda.

Sammanlagt var vi 15 stycken som tacklade de första backarna upp till Hammershus Slotsruin. Jag hamnade i första ledet in på stigen, en helt ovan position för mig i ett lopp! Jag tyckte inte tempot kändes så högt och bestämde mig för att försöka hålla mig så långt fram jag kunde, om bränslet skulle ta slut kunde jag ju alltid gå en bit som jag brukar. Men bränslet tog inte slut. När vi kom tillbaka till hamnen efter de första två-tre kilometerna låg jag fortfarande på fjärde plats, alldeles bakom kusin J. Jag höll även samma position strax innan banans högsta punkt vid Hammeren Fyr, men där smet en tjej om mig. Nånstans här mötte jag en av de andra herrarna som legat före mig, han hade nog gjort sig illa och var på väg tillbaka till hamnen. Jag insåg att jag faktiskt låg tvåa i herrklassen och kunde inte se någon mer bakom mig, jag borrade ner huvudet och körde på. Terrängen var omväxlande sten, klippor och sandig stig, ibland brant uppför, ibland nerför. Havet var aldrig långt borta och vid ett par tillfällen sprang vi längs med branta klippor som slutade i bränningarna nedanför.

Jag hade mobiltelefonen med mig för att fota lite, men eftersom jag helt oväntat låg så bra till kunde jag inte stanna och fota, bilderna här nedanför har jag lånat från TV2/Bornholm.

När vi närmade oss Allinge på nordkusten sprang ytterligare en tjej om mig, men fortfarande ingen annan kille i syne. De sista tre kilometerna var riktigt tuffa, i en liten skog vi sprang genom låg ett tjockt lager blöta, halvt förmultnade löv och täckte klipporna och det här var enda stället där jag inte kände att mina Bajada gav 100%-igt grepp. De funkade annars suveränt på blöta, nakna klippor, rötter och t.o.m. våta spänger! Jag springer nog i Montrail på Fjällmaraton Bydalen i sommar.

När jag fick syn på målområdet satte jag in en liten spurt och sprintade de sista 100 meterna. Där stod en av arrangörerna, och han gav mig en splirrans ny Salomonrygga och gratulerade till ett bra lopp. Jag tyckte det var en himla fin present för att komma tvåa, men tänkte sen inte mer på det. Kusin J hade gått i mål lite drygt fyra minuter innan och hade också fått en rygga. Hon var jättenöjd med sin seger i damklassen och vi hade båda två räknat med att en kille gått i mål först. Det var först senare på kvällen som vi förstod att hon hade vunnit hela loppet och att jag faktiskt hade gått och vunnit herrklassen och kommit in som totalfyra (jag blev chickad av tre tjejer som var klart snabbare än mig).

Resultaten för svensk del blev ännu bättre genom att Henric vann halvmaran och Glenn kom fyra på samma sträcka. I damernas 10 km fanns även två tjejer från TNT Göteborg som blev 6:a och 7:a!

Det här lilla äventyret gav mig, hur konstigt det än känns, 25 poäng i den danska Salomon trail tour och en svensk, lätt överviktig hobbylöpare leder touren tills Bornholm den 2 maj bjuder på vårversionen av Hammer Trail! Helt overkligt! Jag vet inte om jag ska försvara min titel. Kanske bättre att låta "legenden" leva vidare? :-P

Kullen i december och 2013 års bästa trailfilm

I morse när jag vaknade var den första tanken i huvudet: var ska jag springa idag. Gårdagens sköna pass längs Kullamannens stigar på Kullen var lerigt, grisigt, blött och halt längs med den norra sidan av Kullahalvön och något mindre lerigt, grisigt, blött och halt längs den södra sidan. I alla fall tills det började regna med ca 3 km kvar till bilen. Trots de yttre förutsättningarna är Kullen alltid Kullen, det är helt enkelt ett fantastiskt område att springa långt och länge i. I och med att Kullaleden blev en del av Skåneleden tidigare i år har märkningen av lederna blivit bättre och nu är det i det närmaste omöjligt att springa bort sig och de stigar som leder nerför branterna till havet har också blivit bättre markerade (svårt att missa stora skyltar med varningar). Sträckan mellan Mölle och Arild är ungefär 17 km och går nästan helt på naturstigar med en hel del kupering, inga långa backar men det går upp och ner nästan hela tiden. Från Arild är det ca 5-6 km tillbaka till Mölle, så ett "varv" landar på 21-22 km. Vackert och utmanande. 

Här är ett par bilder från gårdagens pass.

Inspirationen fortsätter att hålla i sig efter de enorma booster jag fått av alla de lopp och långpass jag sprungit under 2013. Tisdagsträningarna med Team Nordic Trail har verkligen hjälpt till att hålla uppe löpningen, tillsammans med den varma vintern vi haft hittills. Och snart är det dags för 2014 års första utlandsresa kombinerat med löpning. Den 18 januari ska jag åka ända till Bornholm och springa Hammer Trail, Danmarks mest kända traillopp, eller i alla fall vinterversionen av loppet. Jag ska tävla för Team Nordic Trail för första gången och vi blir nästan 10 stycken TNT:are. Loppet finns i fyra olika distanser från 10 km till 50 miles. 10 kilometer känns precis lagom med tanke på att banan är så kuperad. 

Årets trailfilm är från Skyrunningfinalen vid Lago di Garda. Filmen är drygt 20 minuter, men det som gör det här till 2013 års häftigaste löparvideo sker efter ungefär 10.50 min. Aritz Egea, David Schneider och Kilian Jornet har ryckt åt sig ett par minuters ledning. Egea leder hela vägen upp till högsta punkten av banan, följd av Schneider och en joggande (!!) Kilian. Sen är det Kilian-show för hela slanten! Kolla bara hur han springer i nerförsbackarna, man blir ju SÅÅÅÅ avundsjuk. Han anpassar stegfrekvens och steglängd perfekt (12.30 min!) med perfekt balans och får det att se så enkelt och naturligt ut. Det ser ut som han nästan hoppar över vissa steg och tar dubbelsteg (?).

Se och njut!

Årets första dopp

Jag tycker inte om att frysa och badar aldrig om det är mindre än 20 grader i vattnet. Dessvärre styr man inte själv över ödet, så i den här lilla bäcken badade jag igår för första gången i år.

Spången var snorhal i regnet och jag kämpade som en hjälte för att försöka landa torrt. Men icke!! Tack och lov att ingen såg. Pinsamheten är säker, eller hur? Det blev lite kyligt att springa de tre kilometerna tillbaka till bilen och de varma och torra kläderna.

Efter ett sånt äventyr är det tur att det finns lite sköna trailvideor att värma sig med. Den här är från loppet jag sprang i början av oktober i Spanien. Jag kan inte nog rekommendera det här loppet, naturen var helt outstanding med sina kanjoner, floder och mäktiga berg i en märklig blandning. Organisationen var superproffsig och flera hundra frivilliga såg till att inget fattades längs banan. Att jag bröt efter 42 km gnager i mig, jag hade ju en OK tid på gång. Kanske 2014 eller 2015? Vem vet?


5ª Ultra Trail GUARA SOMONTANO from jean-noel H on Vimeo.

Bydalsfjällen 2014

Klockan 13.45 idag ringde larmet på min mobil. Jag ville inte riskera att missa anmälan till det mest spännande och tuffaste fjälloppen 2014 och spenderade en kvart med att konstant uppdatera hemsidan (om de mot all förmodan skulle råka öppna anmälan tidigare än annonserat). Klockan 14.00 kunde jag äntligen anmäla mig till det lopp som jag faktiskt ser fram emot mest av de lopp jag hittills har klart för nästa år, Fjällmaraton Bydalsfjällen. Ända sedan jag såg att Vertex fjällsportklubb skulle köra ett testlopp i somras har loppet varit mitt stora mål för nästa år. Tyvärr funkade det inte att vara med på själva testloppet i år eftersom jag precis sprungit Eiger ultran. Men den 23 augusti 2014 är nu bokad och klar och ingenting förutom nån allvarlig sjukdom eller ett benbrott kan hindra mig från att uppleva de här vyerna!

- "Hur var det där?"
- "Det var hemskt. Bara hemskt!"

Det säger allt. Måste testa loppet! Yiihaooo!