En mycket överraskande 1:a plats!

Igår morse åkte jag tillsammans med kusin J, Henric och Glenn från Skåne till Bornholm för att uppleva 2014 års första löptävling, Salomon Hammer Trail Winter Edition. Uppladdningen kunde ha varit bättre, jag har haft lite problem med ryggen senaste veckorna och en lätt förkylning förra helgen. Det har kommit ett par centimeter snö de senaste dagarna och när färjan lämnade Ystads hamn blåste det ganska starka vindar. Men det här var precis vad jag hade hoppats på när jag anmälde mig till loppet. Jag menar, varför skulle jag springa ett traillopp mitt i vintern om det inte råder vinterväder? Ju råare och bistrare desto bättre!

Väl på plats vid Hammerhavnen på nordvästra Bornholm fick jag en överraskning, naturen var mycket vildare och mer exotisk än jag förväntat mig, bara 10 mil från Malmö. Kullarna och "bergen" påminde en hel del om Kullaberg, men istället för lerjord fanns här sand vilket gjorde att det inte alls blev så halkigt på stigarna.

Start och mål i Hammerhavnen

Arrangemanget cirklade naturligt nog mestadels kring de två huvudloppen: maratonsträckan och 50 miles loppet. Sammanlagt hade 175 löpare anmält sig och den stora majoriteten av dessa till de båda längsta loppen. Jag hade genom TNT anmält mig till 10 km och det var en liten men ganska tapper skara löpare som strax innan startskottet lämnade värmen i multihuset för att springa de tuffaste tio kilometerna stig som Danmark kan erbjuda.

Sammanlagt var vi 15 stycken som tacklade de första backarna upp till Hammershus Slotsruin. Jag hamnade i första ledet in på stigen, en helt ovan position för mig i ett lopp! Jag tyckte inte tempot kändes så högt och bestämde mig för att försöka hålla mig så långt fram jag kunde, om bränslet skulle ta slut kunde jag ju alltid gå en bit som jag brukar. Men bränslet tog inte slut. När vi kom tillbaka till hamnen efter de första två-tre kilometerna låg jag fortfarande på fjärde plats, alldeles bakom kusin J. Jag höll även samma position strax innan banans högsta punkt vid Hammeren Fyr, men där smet en tjej om mig. Nånstans här mötte jag en av de andra herrarna som legat före mig, han hade nog gjort sig illa och var på väg tillbaka till hamnen. Jag insåg att jag faktiskt låg tvåa i herrklassen och kunde inte se någon mer bakom mig, jag borrade ner huvudet och körde på. Terrängen var omväxlande sten, klippor och sandig stig, ibland brant uppför, ibland nerför. Havet var aldrig långt borta och vid ett par tillfällen sprang vi längs med branta klippor som slutade i bränningarna nedanför.

Jag hade mobiltelefonen med mig för att fota lite, men eftersom jag helt oväntat låg så bra till kunde jag inte stanna och fota, bilderna här nedanför har jag lånat från TV2/Bornholm.

När vi närmade oss Allinge på nordkusten sprang ytterligare en tjej om mig, men fortfarande ingen annan kille i syne. De sista tre kilometerna var riktigt tuffa, i en liten skog vi sprang genom låg ett tjockt lager blöta, halvt förmultnade löv och täckte klipporna och det här var enda stället där jag inte kände att mina Bajada gav 100%-igt grepp. De funkade annars suveränt på blöta, nakna klippor, rötter och t.o.m. våta spänger! Jag springer nog i Montrail på Fjällmaraton Bydalen i sommar.

När jag fick syn på målområdet satte jag in en liten spurt och sprintade de sista 100 meterna. Där stod en av arrangörerna, och han gav mig en splirrans ny Salomonrygga och gratulerade till ett bra lopp. Jag tyckte det var en himla fin present för att komma tvåa, men tänkte sen inte mer på det. Kusin J hade gått i mål lite drygt fyra minuter innan och hade också fått en rygga. Hon var jättenöjd med sin seger i damklassen och vi hade båda två räknat med att en kille gått i mål först. Det var först senare på kvällen som vi förstod att hon hade vunnit hela loppet och att jag faktiskt hade gått och vunnit herrklassen och kommit in som totalfyra (jag blev chickad av tre tjejer som var klart snabbare än mig).

Resultaten för svensk del blev ännu bättre genom att Henric vann halvmaran och Glenn kom fyra på samma sträcka. I damernas 10 km fanns även två tjejer från TNT Göteborg som blev 6:a och 7:a!

Det här lilla äventyret gav mig, hur konstigt det än känns, 25 poäng i den danska Salomon trail tour och en svensk, lätt överviktig hobbylöpare leder touren tills Bornholm den 2 maj bjuder på vårversionen av Hammer Trail! Helt overkligt! Jag vet inte om jag ska försvara min titel. Kanske bättre att låta "legenden" leva vidare? :-P

Kullen i december och 2013 års bästa trailfilm

I morse när jag vaknade var den första tanken i huvudet: var ska jag springa idag. Gårdagens sköna pass längs Kullamannens stigar på Kullen var lerigt, grisigt, blött och halt längs med den norra sidan av Kullahalvön och något mindre lerigt, grisigt, blött och halt längs den södra sidan. I alla fall tills det började regna med ca 3 km kvar till bilen. Trots de yttre förutsättningarna är Kullen alltid Kullen, det är helt enkelt ett fantastiskt område att springa långt och länge i. I och med att Kullaleden blev en del av Skåneleden tidigare i år har märkningen av lederna blivit bättre och nu är det i det närmaste omöjligt att springa bort sig och de stigar som leder nerför branterna till havet har också blivit bättre markerade (svårt att missa stora skyltar med varningar). Sträckan mellan Mölle och Arild är ungefär 17 km och går nästan helt på naturstigar med en hel del kupering, inga långa backar men det går upp och ner nästan hela tiden. Från Arild är det ca 5-6 km tillbaka till Mölle, så ett "varv" landar på 21-22 km. Vackert och utmanande. 

Här är ett par bilder från gårdagens pass.

Inspirationen fortsätter att hålla i sig efter de enorma booster jag fått av alla de lopp och långpass jag sprungit under 2013. Tisdagsträningarna med Team Nordic Trail har verkligen hjälpt till att hålla uppe löpningen, tillsammans med den varma vintern vi haft hittills. Och snart är det dags för 2014 års första utlandsresa kombinerat med löpning. Den 18 januari ska jag åka ända till Bornholm och springa Hammer Trail, Danmarks mest kända traillopp, eller i alla fall vinterversionen av loppet. Jag ska tävla för Team Nordic Trail för första gången och vi blir nästan 10 stycken TNT:are. Loppet finns i fyra olika distanser från 10 km till 50 miles. 10 kilometer känns precis lagom med tanke på att banan är så kuperad. 

Årets trailfilm är från Skyrunningfinalen vid Lago di Garda. Filmen är drygt 20 minuter, men det som gör det här till 2013 års häftigaste löparvideo sker efter ungefär 10.50 min. Aritz Egea, David Schneider och Kilian Jornet har ryckt åt sig ett par minuters ledning. Egea leder hela vägen upp till högsta punkten av banan, följd av Schneider och en joggande (!!) Kilian. Sen är det Kilian-show för hela slanten! Kolla bara hur han springer i nerförsbackarna, man blir ju SÅÅÅÅ avundsjuk. Han anpassar stegfrekvens och steglängd perfekt (12.30 min!) med perfekt balans och får det att se så enkelt och naturligt ut. Det ser ut som han nästan hoppar över vissa steg och tar dubbelsteg (?).

Se och njut!

Årets första dopp

Jag tycker inte om att frysa och badar aldrig om det är mindre än 20 grader i vattnet. Dessvärre styr man inte själv över ödet, så i den här lilla bäcken badade jag igår för första gången i år.

Spången var snorhal i regnet och jag kämpade som en hjälte för att försöka landa torrt. Men icke!! Tack och lov att ingen såg. Pinsamheten är säker, eller hur? Det blev lite kyligt att springa de tre kilometerna tillbaka till bilen och de varma och torra kläderna.

Efter ett sånt äventyr är det tur att det finns lite sköna trailvideor att värma sig med. Den här är från loppet jag sprang i början av oktober i Spanien. Jag kan inte nog rekommendera det här loppet, naturen var helt outstanding med sina kanjoner, floder och mäktiga berg i en märklig blandning. Organisationen var superproffsig och flera hundra frivilliga såg till att inget fattades längs banan. Att jag bröt efter 42 km gnager i mig, jag hade ju en OK tid på gång. Kanske 2014 eller 2015? Vem vet?


5ª Ultra Trail GUARA SOMONTANO from jean-noel H on Vimeo.

Bydalsfjällen 2014

Klockan 13.45 idag ringde larmet på min mobil. Jag ville inte riskera att missa anmälan till det mest spännande och tuffaste fjälloppen 2014 och spenderade en kvart med att konstant uppdatera hemsidan (om de mot all förmodan skulle råka öppna anmälan tidigare än annonserat). Klockan 14.00 kunde jag äntligen anmäla mig till det lopp som jag faktiskt ser fram emot mest av de lopp jag hittills har klart för nästa år, Fjällmaraton Bydalsfjällen. Ända sedan jag såg att Vertex fjällsportklubb skulle köra ett testlopp i somras har loppet varit mitt stora mål för nästa år. Tyvärr funkade det inte att vara med på själva testloppet i år eftersom jag precis sprungit Eiger ultran. Men den 23 augusti 2014 är nu bokad och klar och ingenting förutom nån allvarlig sjukdom eller ett benbrott kan hindra mig från att uppleva de här vyerna!

- "Hur var det där?"
- "Det var hemskt. Bara hemskt!"

Det säger allt. Måste testa loppet! Yiihaooo!

KM Vertical de Fully - edition 2013

För fjärde gången på lika många år reste jag till Genève förra veckan. De centrala delarna av stan hittar jag rätt bra i och har till och med en favoritrestaurang där jag brukar äta innan resan går vidare ut i alpvärlden eller hem till Sverige.

Den här gången väntade jag på att ett plan från Stockholm skulle landa med resten av mitt resesällskap, Viktor Winterglöd från Bonjour Trail och ett gäng bestående av organisatörsteamet bakom Stockholms Brantaste. Viktor hade arrangerat den här resan och det var första gången jag skulle göra en av mina äventyrs/träningsresor tillsammans med andra. Huvudmålet med resan var den schweiziska byn Fully, där världens snabbaste och brantaste vertikala kilometer avgörs varje år i oktober.

Första kvällen gick vi på en mysig restaurang i närbelägna Martigny och lärde känna varandra lite bättre. Efter en ganska lång resdag stupade jag i säng vid tiotiden. Dagen därpå var det tänkt att vi skulle åka till en av skidorterna i närheten av Verbier, alldeles på andra sidan dalgången. Viktor föreslog dock att vi istället skulle till Chamonix, springa lite i bergen vid Col du Montets. Vi vaknade rätt tidigt och käkade frukost innan vi hoppade in i bilarna och körde till ett läckert naturreservat som heter Réserves Naturelles des Aiguilles Rouges. Stigen gick längs med en bergssida med utsikt över Aiguilles des Grands Montets och Aiguilles Verte, ett av de högre bergen i Mont Blanc-massivet. Klättringen blev brantare ju högre upp längs bergssidan vi kom, i slutet förnimde man bara stigen. Efter ungefär femhundra höjdmeters klättring var utsikten helt fantastisk!

Efter lite fotande återvände vi tillbaka ner till bilarna, sammanlagt blev det ca 500 m+ och kanske 5 km. Precis lagom vad man orkar med och behöver dan innan ett tufft bergslopp. I Chamonix åt vi lunch i närheten av den kyrka där UTMB startar och som även är startpunkt för de olika FKT försök som görs i Chamonix. Det var bland annat därifrån som Kilian Jornet och Matheo Jacquemoud (han föll på vägen ner och skadade sig lätt, Kilian fortsatte själv) startade när Kilian slog det gamla rekordet Chamonix (1035 möh) - Mont Blanc (4810 möh) - Chamonix. Efter lite shopping i en av de välsorterade bergssportbutikerna (jag fick tag på ett par hypersköna sleeves från Salomon) åkte vi tillbaka till Fully, slappade, tjatade och carboladdade inför uppgiften att springa (gå, krypa, hajka är nog närmare sanningen!) 1000 m+ fördelat på 1952 meter på längden.

De på hotellet var schyssta och lät oss äta frukost i god tid innan den tidiga avfärden till startområdet Belles Usines. Jag hade sprungit loppet en gång tidigare och hade en rätt god uppfattning om vad som krävdes och eftersom jag gick ut alldeles för fort då var planen att GÅ hela vägen, även på de ställen där det planar ut lite, konservera krafterna och ha med ett par deciliter energidryck att dricka om det behövdes. Förra gången tog alla mina krafter slut vid ca 750 m+ och någonstans där blev backen om möjligt ännu brantare. Nu ville och skulle, skulle, skulle jag komma under en timme för att vara nöjd med loppet.

Före mig startade Richard, Jocke och Jonas och alldeles bakom mig skulle Kalle komma jagande. Han gick om mig redan efter första hundra höjdmeterna, men jag försökte bara hålla mitt tempo. Längs nästan hela banan hördes publikens hejarop: "Allez! Allez! Allez!", "Op! Op! Op!".

Man blev oerhört peppad även om jag försökte koncentrera mig på att bara klättra vidare, ibland kom någon bakifrån så jag fick kliva ur spår, men så fort de passerat var det bara att ge sig på backen igen! Uppåt! Uppåt! Vid 700-750 m+ var banan som att kliva rätt in i en vägg, om man tittade ner mellan benen kunde man se nästa tävlande. Den här gången hade jag hushållit bra med krafterna och höll jämn fart upp till den lilla knixen där kommentatorn ropade allas namn och var man kom ifrån. Efter det var det bara kanske 50 meter kvar av banan och 30 m+. Borrade ner huvudet försökte öka på stegfrekvensen lite, tog sikte på två som gick alldeles före mig och krigade mig om dem de sista meterna. 1:05:22 på 1,9 km gav en km-tid på drygt 34 minuter. Nytt personligt vertikalkilometersrekord med nästan 11 minuter! Även om jag inte kom under timmen var jag förbannat nöjd med loppet och med mig själv.

När de allra bästa löparna kom upp till spurtsträckan (och de löpte faktiskt!) kokade det bland publiken! Det som imponerade mest på mig var juniorerna, en av killarna i juniorklassen gick in på 33:42, bara tre minuter bakom segraren Urban Zemmer.

Min favorit, Serge Garnier, en seg gubbe som
är supersnabb utan stavar

Segraren i herrklassen: Urban Zemmer från Italien

Efter loppet var det dags att ta sig nerför 1000 höjdmeter och den smala ganska lättsprungna stigen fick mig att "susa" nerför, hoppandes mellan stenar och rötter. Sista biten gick genom en underbar kastanjelund, mjuk och skön singletrack heaven!

Svensk "mästare" i en vertikal kilometer blev Fredrik Larsson, tvåa Viktor Winterglöd och trea kom Ulf Troeng.

På söndagen, dagen för hemresa, hade Viktor ordnat en liten överraskning som faktiskt nästan var lika spektakulär som själva loppet. Ett besök på bad och spaanläggningen Les Bains de Lavey blev en riktig höjdare och var exakt, precis vad lite trötta, ömmande ben och rygg behövde. 34 gradigt termalvatten i gigantiska pooler, bubbelpooler, vattenjet, fyra olika bastur med olika teman. Och bäst och skönast av allt: ett underbart hammam med fuktig, 50 gradig värme som luktade mynta. Jag kände lukten på huden till och med på flyget hem ett par timmar senare!

Ett jättestort tack till Viktor för arrangemanget och en härlig långhelg i Schweiz! Ett nästan lika stort tack till det helgalna gänget bakom Stockholm Brantaste. Vi ses i Hammarbybacken i vår om ni bara skrämmer bort björnarna först!

Long Trail Guara Somontano - en racereport

Jag är så glad att jag hittade den där you tube-videon från Ultra Trail Guara Somontano nån gång under sommaren, att jag hittade sajten och att jag anmälde mig till deras 50 kilometers prövning. Om du läst den här bloggen ett tag vet du att jag var eld och lågor efter att ha genomfört Eiger Ultra Trail i somras! Det var så vackert i Grindelwald, gigantiska, majestätiska berg, massvis med kilometer av perfekta stigar att springa på, grönska så långt ögat kunde se och hög och fräsch luft!

Loppet i Spanien var nästan dess motsats. Relativt låg höjd, långa och djupa kanjoner istället för berg, stigarna och grusvägarna var täckta av knytnävsstora stenar som rörde sig under sulorna vid varje steg och hotade att vricka foten ur led, det var torrt och dammigt och det kändes som om all växtlighet var hård, karg och hade taggar. Det fanns inga höga träd eller skogar, ingen skugga. Men det var som ett paradis för mig!

Jag nådde byn Alquezar efter nästan 20 timmar på resande fot, flyg, tåg, två bussar och en taxiresa sista biten till vägens ände. När jag klev ut ur taxin möttes jag av den här vyn.

Hotellets ägare visade sig även vara byns borgmästare sedan 23 år tillbaka, en man i femtiårsåldern och som brinner för sin by och sin hemtrakt. Byn Alquezar är huvudarrangör för loppet. Han tyckte det var dödsimponerande att en svensk reser tvärs över hela Europa endast för att springa ett lopp och presenterade mig för hela familjen och alla gästerna på hotellet.

De första två dagarna bjöd på lite mulet väder och dagen innan loppet kom ett riktigt åskoväder. Att höra åsksmällarna mullra och eka mellan bergväggarna var riktigt häftigt! Det lät som tredje världskriget startat!

Vädersajterna hade lovat fint väder dagen för loppet och när jag vaknade i lördags och såg att det var strålande sol och klarblå himmel kändes det i hela kroppen att det skulle bli en suverän dag på stigarna. Starten gick från frontónplanen mitt i byn kl 9 och redan efter 15-20 meter var det dags för den första uppförsbacken och första power walken. När vi kom ut ur byn och började bergochdalbanan mot första vätskestationen låg jag nånstans i bakre delen av fältet. Stigen var supersmal och det var nästan omöjligt att springa om eller bli omsprungen.

(Spoiler: Bilderna är tagna vid tidigare vandringar, men visar den faktiska banan.)

Efter Asque blev stigen till en bred grusväg där alla "asfaltslöparna" sprang om mig, men så fort det blev det minsta tekniskt tog jag in på dem igen! Träningen på Romeleåsen verkar ha givit lite resultat i alla fall.

Dagens absolut läckraste sträcka kom när vi sprang genom en kanjon.

(Även de här bilderna togs vid vandringar innan och efter loppet.)

Efter att ha fyllt på med vätska och lite mat vid andra vätskestationen började en enorm klättring från km 9 till km 23. Det var egentligen inte så brant men den tog aldrig slut kändes det som. Efter vätskestation 3 gör man en slinga upp och över ett berg, högsta punkten på banan, med en helt fantastisk 360 graders panorama utsikt över hela nationalparken och kommer tillbaka till samma vätskestation. De frivilliga här mitt ute i ödemarken uppe på ett berg var supertrevliga och peppande. Jag drack så mycket jag bara kunde, minst tre glas med cola och en hel flaska med vatten vid station 3 och 4, solen stod mitt på himlen, det fanns ingen skugga och temperaturen hade stigit till över 30 grader (vilket är väldigt ovanligt för årstiden!).

Här skulle jag och Jon, en kille från Zaragoza som jag hade sällskap med, efter 34 kilometer börja nedstigningen tillbaka mot Alquezar. Så sakteliga får jag allt svårare att hålla Jons tempo och jag inser också att mina kläder inte längre är genomblöta av svett. Jag tycker också jag blivit lätt röd om armarna och det brände i nacken. Sista kilometern upp till station 5 stiger det ungefär 300 höjdmeter och jag tappar flera minuter mot Jon. Jag inser naturligtvis att jag inte bör fortsätta eftersom jag slutat svettas, vilket kan bli riktigt farligt. Så, lite motvilligt, berättar jag för de frivilliga på vätskestationen att jag nog måste bryta loppet eller i alla fall ta en ordentlig break innan jag fortsätter. De fixade så jag kunde få lite skugga och jag fick vatten, Gatorade och lite att käka. Efter en liten stund började jag frysa och svettas om vartannat, så det var bara att bryta loppet!

Så här besviken blir man av en DNF

När transporten till Alquezar kom kunde vi se på avstånd hur segraren i ultraklassen gick i mål, ackompanjerad av fyrverkerier.

Allt som allt är jag supernöjd med min insats, även om jag inte kom hela vägen till mållinjen. Sammanlagt sprang jag dock 42 kilometer och det kändes fantastiskt bra i kroppen och i huvudet hela tiden (utom sista 4-5 kilometerna). Jag hade inte någon värk i kroppen efter loppet och knäna kändes inte av alls. Det blev en riktigt skön och avslappnande semester och dessutom riktigt billigt. Loppet kostade bara 40 euro, mat och hotell kanske 300 till.

Jag har bara gott att säga om organisationen kring loppet, säkerhetstänket var högklassigt och man hade fått ihop nästan 200 frivilliga och de gjorde ett toppenjobb med vätskestationer och markering av banan. Om du känner för ett riktigt trailäventyr på en supertuff bana kan jag inte tänka mig något bättre lopp!

Nästa upplaga går av stapeln den 4-5 oktober 2014 och det vore faktiskt rätt kul att se de sista kilometerna och byn Radiquero innan jag springer in under målportalen till tonerna av Promentory.

Bättre än någonsin!

Träningen går bättre än någonsin tidigare och det är tack vare Eiger Ultran. Minnena från det loppet håller i sig och det är all inspiration jag behöver just nu (vilket kanske förklarar den låga bloggningsfrekvensen på sistone). Jag har kört en hel del alternativ träning: spinning, cirkelgym och löptekniska pass för att bli lite starkare både i benen och överkroppen. För att hålla igång regelbundet i vinter har jag gått med i Team Nordic Trail Malmö, tisdagskvällarna i höst och vinter kommer att tillbringas i Bokskogen. Varannan onsdag kommer Stigarna att arrangera olika löppass i samma område. Det kan alltså bli en riktigt trailig vinter.

Förra helgen sprang jag STT i Jönköping och slog min tid från förra året med nästan fem minuter! Strålande sol och torra stigar gjorde kanske sitt till. Att jag är i bättre form än förra året kände jag särskilt de sista två kilometerna där jag spurtade riktigt bra och powerwalkade förbi flera löpare i slalombacken. Jag hade ingen träningsvärk och kände ingenting alls i knät. Bara positivt!

Annars är alla mina löpartankar redan i Spanien. Loppet i Pyrenéerna går om 18 dagar och jag kommer vara där ett par dagar innan och bara vandra i bergen och dalgångarna. Jag tar med mina Bajada och de nya Scott Grip2 om det skulle bli dåligt väder (de har fantastiskt bra grepp när det är blött, både på gräs och klippor). Jag har även fått en av de nya Salomonsäckarna, 12 liters varianten sväljer utan problem all obligatorisk utrustning. En fördel framför min vanliga Salomonrygga är att man kan använda både soft flask och vätskeblåsa, vilket jag lärt mig uppskatta och den har dessutom inget midjebälte! För att äta under loppet tar jag med en påse kanelgifflar som innehåller både kolhydrater och fett, är lättsmält och smaken passar både med vatten och energidryck (med svartvinbärssmak blir det som ett barnkalas!).

Man ska kanske inte stirra sig blind på banprofiler, men i stort sett påminner profilen i Guara Somontano om Swiss Alpines K42, mestadels uppför första halvan av loppet och utför andra halvan. Jag tror det passar mig bra och vad jag förstått från de som sprungit loppet tidigare är det "löpbart" även för icke-bergsgetter.

Tidigare i sommar gick ett av de där loppen som är på min bucket list, ett lopp jag bara SKA springa någon gång. Gran Trail Aneto-Posets är ett av de ruffigaste loppen i Spanien, massor med höjdmeter och en stor del av loppet går på hög höjd, högsta punkten är 2900 möh. Årets lopp var dock ett fullständigt misslyckande. Ny arrangör, undermålig banmarkering, massor med löpare som inte respekterade bergen och väderleksprognosen, regn, blåst och hagel gjorde att bara 17 av 223 deltagare tog sig i mål på den långa distansen! I vätskestationerna serverades enligt vad jag förstår bara den allra enklaste mat, enligt en deltagare tog maten slut snabbt och bara kikos, rostade majskorn, återstod till de övriga. Det verkar som den nya arrangören verkligen tagit till sig kritiken och vill göra nästa upplaga till ett minnesvärt lopp. Jag väntar nog till våren innan jag eventuellt anmäler mig.

Så här såg det ut för en av de som sprang det kortare loppet på 67 kilometer. Sagolikt vackert tycker jag!


Vuelta al Aneto 2013 HD from Edu Torregrosa on Vimeo.